Tänk er in i denna situationen-

Du är mamma till tre barn, tre fina pojkar, varav den yngsta har en medfödd CP-skada. Du är ett träningsfreak och är även instruktör i aerobic.

Redan med dessa förutsättningarna har jag svårt att förstå hur man får ihopa vardagen. Tänk dig själv hur mycket ett "vanligt friskt barn" behöver (sport, kompisar, kläder, skola, läkarbesök...osv, osv), tänk då hur mycket ett barn med en CP-skada behöver (skola, träning, hjälpmedel, bostadsanpassning, fritid, läkarbesök och ständig tillsyn)!

Ovanpå allt detta får du cancer, bröstcancer, som du övervinner och vinner tillbaka ditt liv och ditt hopp, för en kort stund. Några år senare slår skitcancern till igen och idag är det inte långt kvar till.... 

....ja var än hon ska så hoppas jag hon får frid.

-------------------------------------

Jag skriver om Elisabeth, en kvinna jag beundrar, som kämpar för sina barn utan att gnälla. Hon bloggar så innerligt och så jordnära. Hon beskriver på ett sätt som man berörs av. Hon skriver enkelt utan omvägar, hon skriver hur hennes sista tid i livet är, men hon slutar inte kämpa, kämpa för sina barn som snart kommer få växa upp utan sin mamma som alltid tidigare varit så närvarande i deras liv.

Under tiden hon kämpar för sitt liv så ska hon ta hand om sin familj. Hur tar man hand om någon i rullstol om man inte ens kan ta hand om sig själv? Elisabeth kan!

Jag som arbetar precis med människor i detta skede i livet kan se att det är inte långt kvar, och jag förvånas gång på gång att hon faktiskt fortfarande är på benen. Hon imponerar mig. Nyss klarade hon ett av sina mål, att leva till den ena sonens födelsedag. Hoppas hon har fler mål att kämpa för.

HÄR kan ni gå in och läsa och följa Elisabeth. Lägg lite tid på att läsa hennes blogg, det är det värt.

Det känns lite som att hösten närmar sig, vare sig man vill eller ej. Det blåser, molnen har blivit tyngre, allt fler kommer tillbaka till jobb efter semestern och det är betydligt mer bilar på väg 23 kl 07.20 på morgonen. Nja, hösten é väl inte min favoritårstid, men just nu vill jag få tiden att gå lite fortare än normalt så det känns väl ändå ok.

Tog ut Sune en stund igår, och tro det eller ej, han va faktiskt lite mindre halt! YES! Nu hoppas jag bara det fortsätter bli bättre så vi kan komma igång igen! Håll tummarna för oss!

Idag ska man bli fin igen, klipp och färgning står på schemat i eftermiddag. Det ser man alltid fram emot   

 Annars då? Ja, såhär é det, ibland känner jag mig såhär stark....

...men just nu är jag väldigt glad för mig vetevärmare som hjälper mig lindra ryggvärken... Den är en trogen följeslagare, även på jobb   

Tack för mig!!

Nog för att det kom en och annan skur idag, men faktiskt, det behövs mer regn i våra skogar. Svamparna växer ju inte! Grr!! Nä, mer regn NU!!! 

Idag har vi varit i full gång med löshoppning med Tina och hennes Askis. Det gick superbra alltihopa och vi är alla glada och stolta över framgångarna med våra pållar. Som vanligt är det stor uppslutning då vi är i farten, en häst och 7 medhjälpare, och en hund, han får vi juh inte glömma!!

Klicka HÄR så kommer ni till Tina och Askis blogg så kan ni se lite mer vad vi två tosor håller på med om dagarna   

Sune, Sune, Sune. Ja vad ska jag säga? Han går där han går, hovslagaren säger att hans ömmande hov ska ge med sig med tiden, men hur lång tid får det ta? Lite småtrist att han inte kan ridas nu när vi var så bra igång. Så länge får ni hålla tillgodo med två bilder från veckans lilla pass i paddocken där jag tog dit honom för att kolla av i vilken utsträckning han fortfarande var halt. Men eftersom hoven inte var mycket bättre så blev den en skrittrunda i skogen istället. Förresten, visst é han fin i sina nya benskydd från Falsterbo? Han fick likadana till bakbenen, men eftersom han inte riktigt än är nöjd med bakbensskydd så får man ta det lite i etapper så han inte sparkar benen av sig   . Knasthäst!! Johan köpte dessutom ett schabrak i silvergrått, som matchar benskydden, men än har jag inte haft någon anledning att lägga sadel på honom sen vi var i Falsterbo.   

Tina och Askis kör med rött, vi kanske sta bli TEAM Silverröd? Hahahah!!

Nä, nu får jag ge mig, dax att fixa kantarellpajen och sätta fram kräftorna. Idag kör vi kräftpremiär och det ska bli gott!!!

Hej svej!

Äntligen helg! Har varit supertrött i veckan, längtar faktiskt till lite sovmorgon imorgon. Gött! Ikväll blir det grillat med våra goa grannar och minsta broren kommer på besök. Det blir en myshelg och det känns väldigt lagom just nu. Kanske kan solen titta fram så man kan få slappa i en solstol bland palmer och katthår   

Har lite Sunebilder, men de ligger i Johans telefon så det får vänta lite. Han é ju fortfarande halt så några ridbilder blir det minsann inte. Men det kommer igen, snart hoppas jag...

Nu é jag här, tro det eller ej. Har en liten stund över så jag tänkte jag kunde uppdatera en smula.

Har inte mycket att rapportera på hästfronten då Sune nu är halt på grund av lite grusfickor i hovarna. Blomsi ska till Kiropraktikorn om några veckor och bör därför inte ridas. Calle har återhämtat sig fint från sitt fånganfall. Han kan iofs köras, men de två "skadade" behöver lite ompyssling och tar tid ändå. Det är sommar än och därför ligger väl hästeriet lite på is automatiskt pga av värme och ohyggligt mycke hästaflugor. Men vi kommer igen!

På lördag blir det lite löshoppning med Tinas fina Askis. Vi får helt enkelt sysselsätta oss med de hästarna som är i form. Man är aldrig sysslolös och det é väl underbart!

Semestern är över och man är tillbaka i vanliga rutiner igen. Det känns faktiskt gött, att få lite struktur på livet igen. Men nu siktar vi på Tenneriffaresan som går av stapeln i Januari. Ser verkligen fram emot det.

Men innan dess ska jag läsa denna boken, kanske kan den hjälpa mig att flyga lite smidigare och utan panikångest?!

Det kan hända att jag försöker uppdatera lite oftare nu. Just nu é jag skrivsugen, hoppas det håller i sig.   

Hej svej!!

Jag hade en underbar vecka i Turkiet. Jag fick uppleva min absolut bästa stund i livet. Nu tror ni att jag tar i när jag skriver så, men faktiskt, jag tror inte att jag gör det, jag kan inte för mitt liv komma på en bättre stund i mitt 29-åriga liv. Alla säger att det är så fantastiskt att simma med delfiner. Men faktiskt så trodde jag inte det var en SÅ otroligt stor upplevelse som det faktiskt var. Det spritter i kroppen, som om jag vore barn på nytt. Låt aldrig den känslan försvinna. Jag vill så gärna tillbaka och den tanken tänker jag varje dag, varje timme, jag saknar... Sverige är egentligen inte alls min melodi...

Jag har inte alt för många bilder att visa idag. Men denna bilden kommer från Kos i Grekland. Hör och häpna, Johan fick mig att åka katamaran över till Kos i Grekland. Vi slappade i princip hela dagen på en mysig restaurang PÅ stranden. Vi låg med vars en drink i en kuddhög och njöt av livet, tror till och med att vi faktiskt slumrade till en stund, hur ofta gör man annars det på en servering?

Sammanfattningsvis kan man nog säga att detta var den bästa semestern på länge. Jag vet egentligen inte varför. Men det var väl helheten:

- Jag var faktiskt inte särskilt rädd för att flyga denna gången. Även dagen innan flygresan var jag normalfungerande homosapiens.

- Delfinturen så klart!

- Att resan var oplanerad och bokades 1½dag innan avresa.

- Att hotellet var över förväntan.

- Att jag faktiskt åkte båtturen och överlevde!

- Att byn/området vi kom till innehöll trevligt folk och var oerhört mysig och med avslappnad stil.

- Att jag faktiskt känner mig utvilad och har nya krafter, humöret är betydligt bättre än innan resan, det är skönt, väldigt skönt!

Detta får mig osökt att fundera på fler resor. Sånna resor jag inte gjort, sånt man skulle fixat innan man började jobba eller plugga till arbetsterapeut. Ni vet, en sån långresa, på ett år eller två. Idag krävs det lite mer; tjänstledigthet, spara stoooora summor pengar, fodervärd till alla djuren, hyresgäst till huset och ska man resa tillräckligt länge så kanske man får sälja en bil eller tre... Tänk om, tänk om. Att få känna fullständig frihet, inte i leva i lyx, hellre på ett spartanskt och avslappnat sätt resa dit näsan pekar. Mmmm, tänk om... Tror ni jag kan övertala Johan till detta? Om allt det praktiska skulle kunna ordnas så är jag inte oäven till att åka ensam, Johan kan ju möta upp var jag än är i världen...