När man av någon anledning inte kan eller får rida så känns ridabstinensen lite extra mycket. Jag är så sjukt sugen på en ridtur. Blomsi har varit lite skruttig i ett ben senaste tiden och har inte gått att rida på. Kanske hon snart är bättre så hon kan ridas igen. Eftersom det var snökaos när vi skulle på återbesök så fick vi helt enkelt ställa in så därför har vi inte riktigt koll på hur hennes ben artar sig.

Jaja, oavsett får jag inte rida och vädret är pissigt. Det är inga bra förutsättningar för igångsättning av häst så det är ju ingen panik nu när det är vinter.

Meeeeeen, jag är ju så förbannat ridsugen. Inte just precis när halsbrännan och foglossningen gör sig påminnd, men annars, hela tiden är jag ridsugen, just bara för att jag inte får/bör/kan. Typiskt. Ja, min tid kommer väl igen...

Under tiden går Sune på sin lösdrift och gör inte ett skit. Jag hoppas däremot att han passar på att växa till sig lite nu medans vi ändå har tid med det. Han är fortfarande lite ranglig lite valpig och lite halvtunn i hullet. Ändå har han helt fri tillgång till mat och stöttas med kraftfoder när det är kallt ute. Jag ser det som ett tecken på att han växer, hoppas att jag har rätt.

Fina Blomsi.

Jag arbetar som bekant med äldre människor varje dag, jag ser ensamma öden och jag lider med många äldre som blivit isolerade i sina liv. Trots detta har jag själv en innerligt dålig kontakt med min egen gamla mormor. Jag tänker ofta att jag är för dålig på att höra av mig. Jag kör aldrig in på den dära fikan jag ideligen blir bjuden på eller välkomnar henne hem till mitt.

Jag har inte tid sägs det. Jag bor för långt bort. Jag har mitt liv och mina dagliga åtaganden och på helgen ska jag göra allt det jag annars inte hinner eller så ska jag ta hand om mig själv och min samborelation lite extra.

Mitt dåliga samvete är så påtagligt. Den dagen mormor lämnar jordelivet så vet jag att jag kommer ångra att jag inte tog mig mer tid. För det är precis det det handlar om - att ta sig tid NU, inte sen för då är det kanske för sent.

Jag kan inte skylla på att mormor är förvirrad och inte har behållning av att träffa mig. Jag har den förmånen att ha en mormor som är glasklar och har erfarenheter som jag själv aldrig kommer få.

Men det ser ut som att saker och ting förändras. Sedan mormor fick reda på att jag var gravid så har telefonerna gått varma. Det blir långa samtal. Jag tar mig tid, jag vill ge min tid till mormor. Jag skänker henne en tanke i de stunder jag får tid över och då ringer jag. I gengäld får jag ju så mycket, så mycket tacksamhet över att man hört av sig. Egentligen är det jag som ska vara tacksam som faktiskt har en klok mormor att ringa till, en mormor som bryr sig och som förstår.

Varför tog det 30år för mig att inse värdet av att ha en mormor att ringa till? Jag hoppas kunna träffa mormor mer då jag ska gå hemma med bebis ett år.

Trots fingrar med artros så stickar mormor en tröja till vår bebbe. Det kommer bli så fin och jag kommer vårda den tröjan mer än något annat...

Snart, någon gång i mitteln på Januari ska vi resa till Tenneriffa med en stor del av släkten. Det kommer bli en oförglömlig resa. Det kommer antagligen ske en hel del massa bus under den veckan, ingen kommer gå säkert, hahahha!!

Inför resan börjar naturligtvis redan nu bekymra mig för själva flygningen. Ni vet mesen här, hon som tar allt så allvarligt, hon som inte kan släppa kontrollen till någon annan, säskilt inte till någon hon inte känner eller träffat, dvs flygkaptenen i detta fallet.

Jag har börjat på att läsa min bok igen. Det är otroligt bra. Undrar om jag inte ska ta den med mig på planet. Den är som ett litet uppslagsverk för oss flygrädda, den tar upp precis det jag tänker och känner. Jag som trodde jag var ensam om mina paranoida och orealistiska tankar. Men som vanligt är jag inte alls ensam om mina egendomliga tankar och funderingar.

När jag läser denna boken känner jag mig tryggare. Jag får en inblick i flygbranschen som jag saknat. En kunskap och en förståelse för sådant jag varit orolig för. Detta är en bok jag stormgillar och det är en bok jag kommer läsa mer än en gång i mitt liv. Jag tycker om böcker som är skrivna av egna erfarenheter och inte bara vad statistiken säger.

Tex skriver Mia om turbulens. Att det finns olika typer av turbulens, att det flesta kan undvikas innan, att man kan se dem på radar. Det har heller ALDRIG hänt att ett flygplan krachat på grund av turbulens! Planets vingar kan röra sig upp och ner 6m utan att det är farligt för planet. 

Jag kan med andra ord slappna av och inte bli stel som en pinne med handsvett och kallsvettning varje gång det skakar lite i planet.

Snart blir det lite ledighet för min del. Arbetar denna veckan, sen endast en dag nästa vecka, och helt ledig veckan därpå. Sen åter på jobb en vecka och sen ledig en vecka till då vi ska resa till Tenneriffa. Väl tillbaka från resan är det inte mer än sisådär 8-9 veckor kvar tills jag ska gå på mammaledighet. Känns väldigt avlägset, men när man börjar ränka på det så inser man att det närmar sig med stormsteg redan nu.

Men om man räknar lite hastig på att gå hemma så lär man ju snabbt inse att man inte lär bli rik på det. Herregud, inkomsten lär halveras. Allt skit med försäkringskassan verkar vara ett helvete och jag drar mig för att ta kontakt med dem. Fy fan, allt sånt administrativt skit kunde jag varit utan.

Sen ska magen försäkras. Man kanske ångra sig som tusan om man inte gjort det. Lika bra med andra ord, skrockfull som man är.

Jaha, annars då? Inget upplyftande som händer i ditt liv Kristin?

Haha!

Jodå, jag väntar på en tid hos sjukgymnasterna på Vårdcentralen så jag kan få ett bälte för att hålla ihopa underredet som tydligen håller på att lossna i fogarna. Hahah, nääää, det va ju inte upplyftande alls.

Fast jag är klar med alla julklappsinköpen!! Nu ska jag bara slå in dem och göra dem fina inför julen. Lite småpyssel på kvällen när gubben min fixar i köket är mysigt.

Åhh, pappsen fyller ju år idag! Ska bort om till honom en sväng i eftermiddag och gratta honom, även om han inte vill, hahaha!

Nu när det töat några dagar så har ridbanan med lite hjälp av Annette blivit ridbar. Synd att det inte är helg nu så man kunde tagit upp Sune och låtit honom få rasta av sig lite på linan. Med tanke på att underredet knakar i fogarna så får jag nog inse att det oavsett är färdigridet för min del fram till sommaren/försommaren 2013 (känns surt att redan behöva ge upp ridandet). Men att longera eller göra hästen klar för Tina att rida på går ju bra. Kanske på lördag kan det bli dax? Vi får se... fan vet ju om det ligger mer snö då kanske...?

Det va ju himskt vad detta inlägget spretar hit och dit, inget vettigt sammanhang alls. Men så är det och så får det bli idag. Ikväll väntar jag hem min affärsresande gubbe igen, har saknat honom även om han bara varit borta en natt

Tack och hej på er!

Jag har vid ett par tillfällen länkat till Kristians blogg. Nu måste jag bara göra det igen.

Jag läser hans senaste inlägg, jag förstår honom även om jag tycker det är ett väldigt intimt och djupt inlägg. Jag förvånas över hans styrka att skriva om det. Trots att kroppen förbereder sig på döden så finns vissa basala behov kvar någonstans och varför inte skriva om den stora biten av ens liv när han skriver om alla andra känslor och behov? Att skriva om det föbjudna är ändå lite speciellt..

Jag själv skulle inte skriva ett sådant inlägg, man vet inte vem som läser ens blogg egentligen, men i detta fallet handlar det faktiskt mest om vem som man faktiskt vet läser bloggen. Jag funderade genom hela hans text på om inte hans mamma läser bloggen, jag fick mitt svar i sista meningen och tro mig om jag säger att jag skrattade till regält mitt i all bedrövelse som Kristian skriver om. Ta er tid att läsa inlägget!

HÄR har ni länken till Kristians lite speciella inlägg.

Ibland, väldigt sällan, men faktiskt så händer det att min kreativa sida visar sig lite. Här om dagen kröp den faktiskt fram en aning igen, jag blir själv lika förvånad varje gång. Än har jag inte fått upp en enda ljusstake i huset, men ett pepparkakshus pryder nu vår stenbar.

Igår medans jag och Johan gick där hemma och pysslade så tappade jag något på golvet. Långt där inne i själen så suckar jag, men böjer mig frammåt för att plocka upp det. Det går bra och jag tänker inte mer på det. Men Johan såg detta baifrån och insåg då att jag helt har bytat stil för att plocka upp saker från golvet. Hahahah! Herregud! Jag döööör. Johan som aldrig säger ett ljud om hur man för sig annars, det måste vara illa nu. Tur han inte filmade det oxå. Känner mig som en flodhäst, och värre blir det...

För er som inte ser mig regelbundet, här får ni en färsk bild på flodhästen   

Blixten störde jag mig på från början, men sen insåg jag att ansiktet helt försvann så jag låter er helt enkelt få bilden med blixt på så slipper jag skämmas för det iaf, haha!

V 24+6.

Hoppas ni inte fryser ihjäl i det riktigt kalla vinterlandet! Tack och hej!

Jag har lyckats, med lite hjälp, att lösa en del av mina världsproblem. Två av mina sexiga, underbara och snygga mammabyxor har dimpt ner i brevlådan. Ja det va riktigt skönt att inte ha byxor som spänner på magen, det känns som en smärre befrielse. Som en bonus har jag fått mindre astmaproblem. Haha, jo till en början tänkte jag att min astma blivit värre, men med rymligare kläder löste även det problemet sig. Hahahah, jag gör detta för första gången, märks det?!

Tack vare mamma fick jag nya byxorna uppsydda. Ni vet, köper man på postorder så stämmer sällan storleken, det var inget undantag denna gången heller. Men nu jäser jag i nya brallorna. Känns faktiskt som att magen växt snabbt sedan det blev mer utrymme.

Förresten, det är ju 12-12-12 idag. Synd man inte har en gubbe som är sugen på att gifta sig, för isf hade detta varit ett bra datum.    Nästa gång det är ett sådant häftigt datum infaller är om sisådär 80år. Hmm, då é jag nog lite för gammal och lite för obefintlig för att gifta mig, hahah!

Bild från förra vintern, lika ruggit kallt då som nu. Jag hinner dock glömma det mellan varven och blir precis som alla andra svenskar lika förvånad varje gång vintern tar Sverige i sitt järngrepp.

Jag börjar få koll på julklapparna. De flesta är inhandlade, bara några kluringar kvar. Jag står väl där sista sekunden ändå och försöker få ihopa det, trots att jag verkligen försökt få ordning på allt innan.

Funderar på dethära med julgran. Det är så fint med en gran, men ärligt talat, tänk så mycket ohyra man släpar in i huset. Det är faktiskt ganska äckligt om man tänker efter. Det sägs att i en normalstor gran finns det ca 10.000 individer av olika sorters småkryp. Trots detta funderar jag på om man ska asa in en gran ändå, en liten bara. Framöver, om några år så lär vi få ordna gran vare sig vi vill eller ej, så man kanske ska passa på att smita undan något år till...

Imorgon är det Lucia. Det är en mysig dag. Här i Höör får vi gå ifrån en stund på morgonen för att se Luciatåget på Kulturhuset Anders. Det är en riktigt bra start på dagen. Resten av dagen brukar också bli bra då.

Nä, nu får jag bege mig vidare! Tack och hej!

Till helgen blir det avfärd till årets andra julmarknad. Egentligen blir det tredje, men julmarknaden på Höörs Julskyltning räknas knappt, den var bara för klen som vanligt. Fogdaröds Julmarknad är bara så genommysig! Julstämningen är skyhög och omgivningen är otroligt mysig. Jag kan gå där flera timmar.

HÄR har ni länken till Fogdaröds Julmarknad.

Snart börjar julborden. Som det ser ut nu blir det "bara" två julbord innan alla de riktiga julborden till jul infaller. Två julbord känns lagom, då kanske man inte hinner tröttna innan det är dax på riktigt.

Sen hoppas jag på att kunna få lite tid över till att åka till mamma. Hon får hjälpa mig att sy in och sy upp lite mammabyxor. Det anlände två par byxor i veckan varav det ena paret är åt helsike för stora och långa. Så blir det när man inte kan åka och prova kläderna innan. Men byxorna var supersköna så jag ser verkligen fram emot att få de i rätt storlek. Sen gick jag in och beställde samma byxor i mindre storlek, för jag tror bannemig att jag flyttar in i de byxorna