Igår fyllde Johan år! Grattis till honom så här lite i efterskott. Den dära Rysslandsresan har satt sina spår. Spår jag aldrig trodde va möjligt. En av killarna på resan hade en Onepice. Till en början tyckte Johan detta var ett mycket underligt plagg, men efter några dagar utvecklades uppenbarligen en viss kärlek.

Hmm, Johan som tidigare skrattat år detta klädesplagg blev plötsligt smått besatt. Eftersom födelsedagen närmade sig så va det bara för mig (mina brödrar, mamma och Kjelle) att ordna med en sådan. Tro det eller ej, jag gav efter, men det är på vissa promisser, Johan får INTE lämna huset iklädd denna sparkdräkt!!

Denna modellen bidde det. Originalmodellen tydligen. Jag är inte värst insatt, men den är säkert gosig en kall vinterkväll. Numera kommer inomhustemperaturen inte överstiga 16 grader då Johan sitter väl påpälsad i en Onepice! Jag får nog ta och köpa mig en extra filt tror jag.

Eftersom det va födelsedagsfirande igår så tänkte jag slänga in en liten bild på rosor, men jag hittade denna istället, mycket roligare, eller vad säger ni?!

Johan önskade restaurangbesök på sin dag. Naturligtvis åkte vi till Eslöv till El Toro. Underbar mat, klicka HÄR för att komma till deras hemsida. Det är mycket väl värt ett besök, kan varmt rekommenderas. För oss är det nu tredje gången sen slutet av augusti vi varit där och ätit oss proppmätta!

Förresten, jag va ju på fullmäktigemöte i onsdags. Högst intressant, iaf den första timmen. En stor eloge till vår Socialchef Cecilia Grefve som under en hel timme lyckades trollbinda både politiker och åhörare! Underbart tal och presentation av Social sektors isande ekonomiska situation och dess konsekvenser. Nu hoppas jag att politikerna drar öronen åt sig lite och tänker till en extra gång innan de drar in på 20 tjänster i lilla Höörs kommun! Vi får väl se här fram åt hösten/vintern hur det blir med vår allas framtid...

Nä, frulledax!

Tack för mig!

Chisan

Jaha ja, då va jag där igen. Bloggtorka. Funderar på att lägga ner det hära med blogg. Jag är ju helkass på det just nu. Inläggen blir liksom trista, vem vill läsa det liksom? Hmm, får nog ta mig en funderare på detta...

Men vilket fall. Johan är hemma igen och det känns underbart! Saknade honom ganska regält faktiskt. De har haft en bra resa och alla är välbehållna trots 37 mil i okäns rysk terräng.

Klicka på bilderna för att se dem. Det är ett väldigt litet axplock från Johans resa i Karelen. Men en liten inblick iaf...

Kämpar på med Sunes muggproblem, men igår va det faktiskt ganska mycket bättre. Men nu ska jag beställa fjärde typen av salva så får vi se om den biter på det sista. Nu är han inte halt längre så nu har jag börjat ta upp honom i paddocken igen för lite sysselsättning. Han é ganska duktig, men eftersom han vuxit så förbannat på höjden så börjar jag få lite småproblem emellanåt. Om kompisarna kallar på honom från hagarna så vill Sune gärna vända sig dit och kanske kalla tillbaka. Men i vändningen tar han nada hänsyn till mig. Jag tycker ändå att jag hela tiden varit väldigt övertydlig med att man inte går på mig och nu när han då sträcker lite på sig och blir jättehög så rår jag lite halvdåligt på honom. Men vi kämpar på, vi får ta det långsamt frammåt.

Ska man följa konstens alla regler så ska Sune sittas in nu, skrittas och travas på i lina. Ehh....?! NÄ! Det känns lite för fort. Han känns inte färdig alls för denna uppgiften. Han växer så det knakar, han ser fortfarande ut som om han är 1½år om man jämför med andra unghästar. Hmm... Nu vet jag inte hur jag ska göra. Men jag vet att han ska lämnas bort för inridning, frågan är hur mycket jag ska ha gjort innan dess? Hur mycket ska han kunna för att det ska vara lämpligt att lämna bort för en period? Ska jag visa på 3-års? Ska jag satsa på det? Eller ska jag bara skita i det? Ursprungsplanen var att inte visa honom så vi kunde göra allt i lugn och ro. Men han är väldigt fin så samtidigt hade det varit väldigt kul...

Förresten, det är jävligt svårt att fota samtidigt som jag aktiverar Sune. Vet att några av er ville ha lite Sunebilder. Jobbar på detta, men när han far i luften, busar och får frispel på frambensskydden så har jag liiiite svårt att ta upp kameran, hahahh! Jag är oftast (ibland får jag hjälp av snälla Tina och Annett) ensam när jag pysslar med Sune. Det är viktigt för mig att jag kan göra allt själv, det fungerar inte i längden om jag varje gång ska ta hjälp. Alla har nog med sitt liksom...

Här till hösten ska vi iaf försöka åka iväg och löshoppa i ridhus. Ska försöka hitta någonstans där det är organiserad löhoppning så man kan få lite hjälp (det är svårt att vara på 4 olika ställen samtidigt i ridhuset...). Med andra ord är det dax att börja lastträna igen. Mmm... Det går i ett hela tiden... Ska kanske ta och köpa en ny släp oxå?!

Nä, nu får det vara bra för idag. Ska iaf på politikernas fullmäktigemöte ikväll. Vill se dem allihopa i ögonon, jag vill höra vad de har att säga, vilka argument som kommer fram. Vår allas framtid i social sektor är osäker, allt har vänts upp och ner och ingen går längre säkert. Jag som trodde det skulle kännas tryggt med en fast tjänst, men icke...

//

Chisan

...varg é precis vad jag inte är. Idag, eller typ om 40minuter åker Johan norrut, närmare bestämt till Karelen i Ryssland. Han och ett gäng galna pågar ska köra motorcykel där en vecka. Jag vet att Johan har full kontroll på sin hoj och det oroar mig inte det minsta. Men resan dit och hem tycker jag inte om alls. Först flyg, sen nattbåt, sen 45 mil med buss. Vad som helst kan hända.

Fyyy vad jag é trött på mig själv! Att jag inte bara kan slappna av och se det positivt, att Johan får ytterliggare en resa som blir ett minne för livet. Varför ska jag alltid oroa mig? Blir ganska arg på mig själv!! Jag vill inte leva i oro, jag vill ta del av allt det roliga livet har att erbjuda. En dag är jag helt enkelt för gammal för att kunna ta del i alla spännande aktiviteter, då kommer jag sitta där på hemmet och undra vad jag gjorde med mitt liv som jag bara fick chansen att leva en gång... Jag hoppas Johan får en underbar resa och kommer hem med många roliga historier, för visst unnar jag honom en sånhär resa! Jag är allt lite avundsjuk på själva körningen, båten, flyget och bussen vill jag dock inte uppleva...

Har fått önskemål om att berätta och visa bilder på Sunes inridning/insittning/tömkörning/longering. Ja, det hade varit roligt om jag kunde göra det. Men just den dagen jag fick hjälp av Tina, den dagen jag faktiskt tänkt hänga på honom på riktigt, med sadel och utan hjälp upp av annan person så stod min jättebebis på tre ben.

På torsdagen va jag i hagen och tittade till honom. Han hade det aldeles lysande och livet lekte. Under helgen hade jag inte mycket tid till honom då det va mässa och svampplockning. Men på måndagen, den dagen Tina hjälpte mig så stod han aldså på tre ben då muggen gjort ett superjobb och skapat STORA räliga sår på höger bak (naturligtvis på det vita bakbenet). Istället för att fixa med aktivitet för honom så blev det sårtvätt och insmörjning. Stackars liten Sune. Åhh vad jag tyckte synd om honom. Visst hade han ont och visst såg det inte skönt ut, men jag tror allt att han é lite gnällig oxå. Att inte ens vilja stå på benet för lite ytliga sår är lite gnälligt för en stor pålle som han. Nåja, han é ju iaf tydlig när något inte är bra...

Såren är bättre nu och snart, snart, snart så é vi kanske igång igen. Vill bara att svullnaden ska gå ner lite till och att sårskorporna ger med sig lite till. Själv är jag ganska spänd på att se vad min Sune säger om att ha mig hängandes på ryggen. Vid två tillfällen tidigare har jag hängt på honom sådär lite i hagen, Johan har kastat upp mig. Men han bryr sig föga, hoppas det fortsätter så.

Trevlig helg gott folk!!

Chisan

Jaha, då har det varit ett blogguppehåll igen. Trots detta har jag trogna besökare till bloggen. Varför har jag haft bloggtorka? Jag har också funderat över detta. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att blogga om. Jag har det bra just nu. Alla har vi våra ups and downs, så även jag, men det är inga katastrofer, bara vanligt vardagsliv.

Det händer naturligtvis att man inte vill dela med sig av allt i det offentliga rummet. Så är det väl även nu, alla har vi saker man inte bör skriva om här. Samtidigt är det inget som tynger mig i skrivande stund. I så fall skriver jag om mig själv, min känsla men sällan vad saken egentligen handar om. Saker som kan härledas och handla om andra får man försöka utesluta. Om det inte handlar om roliga saker förståss, då hamnar det "alltid" här kära vänner   

Men de senaste dagarna har jag funderat över blogginlägg och varför jag inte kommer på något bra att skriva om. Jag har med andra ord fått reflektera lite och det är ju inte helt fel. Annars hade jag förmodligen aldrig funderat på hur min vardag ser ut just nu, jag hade bara låtit vardagen rulla på. Likgiltigheten är ibland ett bra vapen mot tråkigheter, men just nu får jag inse att jag har det bara bra och jag är inte det minsta likgiltig. För min ro i kroppen har jag många att tacka, goa, goa vänner, släktingar och sambo. Vad vore jag utan er alla?

Det händer en del saker, sällan eller aldrig sitter man stilla och undrar vad man ska göra med sin tid. Att kunna rida igen är underbart, en stilla stund i skogen på underbar häst/ponny. Att kunna jobba med unghästen en stund, att se hans framsteg och livsglädje. Det är livskvalitet för mig. Vardagslyx helt enkelt!

Nä, vill ni ha roligare blogginlägg än så här så får ni allt ge mig ett ämne att skriva om, hahah!!

Chisan