Igår var det lite plusgrader och en gnutta sol. Vilken känsla, jag älskar våren, när allt kommer till liv igen. Synd bara att jag fått sån jävla allergi så att man inte riktigt kan njuta av det fullt ut.

På vägen hem igår fastnade jag i en bilkö. En olycka med två bilar som frontalkrockat utanför Bosjökloster, dvs inte alls långt hemmifrån oss. Det är så obehagligt, tänk, hade jag kommit 10 minuter tidigare så kanske det var jag som krockat. Bilarna var så demolerade, men trots detta så står det att de tre männen klarat sig med lindriga skador, otroligt! HÄR finns artikeln i kvällsposten.

Det jag egentligen ville ha sagt förutom att det är fruktansvärt med bilolyckor är hur folk beter sig när de hamnar i en bilkö. Vissa människor blir helt rabbiata och ska till varje pris ta sig där ifrån. Jag som hamnade precis utanför Ängsbyavfarten kännde ett visst obehag då alla skulle tränga sig förbi och vända där i hög hastighet. Många av idioterna tittade sig inte för när de svängde runt eftersom de antagligen tog förgivet att det inte kom några bilar från olyckshållet. MEN många bilar från kön vände längre fram och kom i en rasande fart vilket medförde att det var nära till många krockar i denna korsningen också. Och där stod jag och kunde inte komma undan...

Jag tog tillfället i akt att chilla, kollade fejjan och lyssnade på radio och gled ner lite i förarstolen. Varför stressa, man kan ju bara gilla läget och passa på att slappna av en stund...

Jag har fått ett tips om en salva som ska vara väldigt bra. Nu ska jag föra tipset vidare även om jag faktiskt inte vet om det är en bra grej. Jag har beställt den och hoppas den funkar som utlovat.

HÄR finns länken till mer info.

I övrigt så har mitt blodtryck lugnat sig något, 140/80 imorse. Dvs ett normaltryck för just mig som gravid. Ingen ko på isen med andra ord, jag fortsätter i "normal" takt och försöker njuta av magen trots att den nu är stor och otymplig. Men nu längtar jag verkligen till att liten kommer ut, jag är väldigt nyfiken på vem det är som ställt till med all denna oredan på senaste tiden   

Söt eller?!

Tack och hej för mig!

Igår vaknade jag med ett aldeles för högt blodtryck. När jag väl såg siffrorna i monitorn började jag få lite smått panik. 183/98 stod det. Jag gnuggade ögonen och tittade igen, men det hjälpte ju inte. Hmm, jag satt där på sängkanten och såg värstasenariot framför mig. Men jag vågade inte ringa någon, jag insåg att jag i min stillhet såg till att fixa ett och annat. Jag käkade frukost, tog nytt blodtryck, duschade, tog nytt blodtryck osv osv... Men det gav inte med sig så jag ringde barnmorskan som bad mig komma in på en koll. Jag fick en tid först på eftermiddagen vilket lugnade mig lite, då var det inte så farligt högt ändå?!

Men när jag satt där hemma så snurrade tankarna, tänk om allt sker snart, kanske nu, kanske inte, förhoppningsvis inte. Nä, det måste dröja, men om inte så är jag ju inte redo! Massor med ouppackade kläder, lakan och annat. Shit. Jag började faktiskt även packa en väska för en eventuell tripp till SUS Lund. Jag insåg att jag skulle behöva en större väska.

Men nu är allt snart färdigtvättat. En runda till sen ska nog allt vara klart, om jag inte hittar mer i mina gömmor. Men huset är ju i kaos, ingenting är i ordning, allt är bara slängt här och var, för vem orkar hålla resten av huset i ordning när det är fullt byggpådrag i resten av huset?! Känns ganska omotiverande.

Jag hade önskat att jag kunde börja boa på riktigt, lägga in kläder där de ska vara, få ordning på litens rum, få till en naturlig sängplats till h*n osv osv. Men tvättstugan/grovköket blir så fint, det blir bästa rummet i hela huset snart. Det känns lyxigt att kunna tvätta kläder och bebis på ett superfräscht ställe. Allt blir så bra bara h*n inte bestämmer sig för att komma tidigare än planerat eller om min kropp ser till att krångla för mycket.

På barnmorskebesöket hade trycket lugnat sig lite igen. Jag får stanna hemma och ta trycket med jämna mellanrum. Jag tror och hoppas på att den dära maskinen jag har hemma inte tar riktigt rätt tryck på mig, men det är ju jäkligt svårt att ta trycket på sig själv men riktigt manschett och stetoskop tyvärr. Imorse låg trycket på ett mellanting, vi får väl se hur det artar sig under dagen och närmsta tiden...

Tack och hej för mig, håll tummarna för oss!

...vad jag ska skriva om egentligen. Mina dagar flyter lite ihopa och blir lite det samma. Rutinerna mitt i allt byggkaos i en hälig kompott blandat med halsbränna, foglossningar, blodprovstagningar, händer som knappt fungerar och en jävligt otymplig kropp gör att det inte blir så mycket tid över till så mycket utsvävningar i vardagen.

Solen skiner idag, det är iofs iskallt, men jag känner såååå för att gå en lång promenad i eftermiddag. Men det är lönlöst, det går inte, jag kommer få sota så mycket för det sen. Eftersom det blåser är det antagligen aldelses för kallt att sätta sig i vagnen bakom Calle också, då lär man troligtvis frysa häcken av sig... Några plusgrader och lite sol hade verkligen gjort sig nu, jag hade behövt det. Energi är inget jag har gott om just nu.

Det va mig ett jävla gnällande på mig. Jag vet, jag börjar till och med själv att tröttna på mig själv. Men att inte kunna göra saker som annars är väldigt naturligt och självklart för en är en nyttig upplevelse. Att se hur långt bort det dära shampot står på CityGross och inse att jag faktiskt inte kan ta mig dit är en otroligt frustrerande upplevelse. Jag försöker ta mig i kragen och "bara göra det" och inte tänka så mycket, men så enkelt är det inte just nu.

Det blir liksom en ond cirkel, ju mindre man kan röra sig, ju tyngre blir man osv osv... Däremot mockar jag, helst till iaf två hästar om dagen, igår blev det till tre hästar, jag försöker gå så långt jag orkar och kan och jag försöker hålla huset i någerlunda skick. Man gör så gott man kan helt enkelt och sen får det vara bra med det.

Idag fick jag ett leende. En kul grej som någon satt upp på väggen på jobb. Man river av en smileygubbe och ger någon. Jag fick ett och ja då smilade vi tillsammans en stund. Ganska kul ändå.Nu sitter smileygubben uppklistrad på min dator och förgyller dagen och säkerligen även morgondagen.

Idag känns det inte som en bra dag. Jag är fullständigt orkeslös, hade jag kunnat så hade jag gärna till och med låtit bli att svara på tilltal då det just nu känns för jobbigt. Hade jag slutit ögonen nu så hade jag somnat direkt.

Jag är förbannat bra på att gnälla va?! Ja, det känns som att jag är gjord av klent virke just nu.

Alla mina värden ligger sådär fint på gränsen till en eventuell havandeskapsförgiftning. Grattis till mig. Nu blir det blodtrycksmätning varje morgon och kväll samt att jag får hålla koll på äggvitan i urinen. Jag hoppas så innerligt att det håller sig lugnt, jag vill verkligen inte behöva åka till Lund och bli inlagd på ett mörkt rum. Vilken mardröm!

Såhär ser mina ben ut på eftermiddagen. Vackert...

Nu över till något roligare. Det börjar hända lite saker i stallet. Trots att vintern tagit ett regält grepp om oss så börjar man ändå få upp hoppet om att våren kommer snart. Igår sken solen en liten, liten stund. Och kalvarna har börjat komma. Så underbart att se de små liven, det ger verkligen hopp om att våren är nära.

Vi hälsar Alvin välkommen till världen.

Nu får det vara bra för idag, tack och hej!

Jag tycker det är lite halvlöjligt det hära med högtider som är påtvingade. Såsom Jul, alla hjärtans dag, påsk osv osv. Det är en grogrund för dåliga samveten, konflikter i släkt och ger gärna upphov till en hel del stress helt i onödan. Allt ska vara så perfekt och följer man inte normerna så blir man snabbt påhoppad.

Igår var det ju som alla säkert vet Alla Hjärtans Dag. Ännu en tradition som väldigt gärna ger upphov till dåliga samveten, stress och krav. Jag ser hellre att gubben min kommer med en blomma en helt vanlid dag sådär apropå. Till svar får jag då att det kan man inte göra för då tror du jag gjort något dum och vill döva mitt samvete.

Dålig ursäkt för att slippa säger jag, men faktiskt så får jag INTE honom till att komma med en blomma sådär apropå en helt vanlig dag. Men när det är högtider följer han normerna slaviskt. Han skulle ALDRIG glömma Alla Hjärtans Dag. Ibland har jag tvingat honom att inte handla för jag tycker vi har så mycket annat att lägga pengarna på, men igår sa jag inget och därför kom min älskling hem med en fin bukett rosor och ett stort handskrivet kort. Naturligtvis blir jag glad, men mest för det handskrivna kortet som jag kommer spara och minnas länge.

Jag börjar bli eländigt trött på vinter och snö nu. Ett tag försvann snön, det var flera plusgrader, lite värmande sol och fåglar som kvittrade och som samtidigt skänkte enorm energi. Men tji fick vi allihopa, snön kom som ett brev på posten och vill verkligen inte ge med sig.

Jag saknar verkligen mitt sommarparadis. I år kommer mestadels av tiden att spenderas på hemmaplan. Jag har en hälig tid att se fram emot. Jag och liten bebis ska njuta av varje minut, hoppas gubben min kan vara hemma lite extra i sommar, det hade varit mysigt. Ett helt år ska jag vara hemma. Jag är väl medveten om att tiden kommer gå oerhört fort, därför är det viktigt att vi tar tillvara på den tiden lite extra mycket.

Varför åka utomlands när man har det såhär?

   Loverboy ställde ut på Mila Mässan som va förra veckan i Malmö. Ett gäng från fälttävlandslandslaget frågade om de inte kunde få hoppa över en an Johans Honda ATV-maskiner. Tyvärr är bilden väldigt dålig, men det röda under hästen är altså en Honda fyrhjuling.

   En hel men skitig fyrhjuling körs ut från arenan. Ingen skada skedd på varken häst eller maskin   

Igår spenderade jag och Johan heeeela låååånga kvällen på Bauhaus (och en snabbis in på Hornbach). Nu har vi snart fått ihopa det mesta till grovköket. Panel, skåp, bänkskiva, färg, penslar, roller, sättlim, vask (extra stor så bebis kan bada, hoppas den passar), sockel, gardiner, vägghylla osv osv... Listan kan göras oändlig. Ett litet sketet utrymme på sisådär 8 kvadratmeter kan ställa till med sån oreda i HELA huset och vända upp och ner på hela tillvaron. Låt nu allt gå som det ska så detta snart är över, jag är ju redan helt slut och väldigt trött på alltihopa... I detta skedet så bör man egentligen ha allt klart inför bebisens ankomst, men vi gör allt lite tvärt om, avslutar alltihopa med ett jätteprojekt. Jag hoppas innerligt att liten inte tänker komma tidigare. Då tar vi nog in på hotell en månad, hahaha!

Magen och jag gör så gott vi kan i vår egen takt. Det går inte fort och sittpauserna i alla dessa byggvaruhus har börjat bli en vana, hahah!

Det sparkas och trängs i magen. Nu börjar utrymmet verkligen bli litet och det märks, rörelserna har liksom ändrat karaktär, det gör lite småont när h*n rör sig och det känns att alla försök till rörelse känns ansträngande och lite besvärliga för bebisen.

Tack och hej!