Livet förändras på många vis hela tiden, mer eller mindre. Man tror att man är samma person, men så enkelt är det inte. Tiden förändrar oss, skapar spår i ansiktet i form av rynkor, förhoppningsvis skrattrynkor. Sedan man blev mamma har mycket förändras, inte bara tydligare rynkor utan på insidan. Hela jag är förändrad. Jag upplev säkerligen som tråkigare, mindre social. Men i själva verket har jag bytt fokus i livet. Ibland har jag inte tid till andra för all min kärlek och all min tankeverksamhet går åt till den lilla människan som springer där hemma på små söta barnsben. Han är mitt allt även om jag försöker upprätthålla någon form av egen identitet genom att ha kvar min fina, underbara jättebebis Sune. Han som tidigare upptog nästan all min tid har nu fått konkurrens. Jag slits ibland mellan mina bebisar, vem ska få mest tid? Men med världens bästa medryttare så har jag lättat lite på mitt samvete och jag kan allt som oftast få en balans mellan häst och barn.

Det är viktigt för mig att leva lyckligt, att få tid till det jag vill göra. Ännu viktigare blev det när jag läste George Schottels sista inlägg på sin blogg. Han överlevde inte sin cancer. Han dog förra veckan, 46år ung, men han var nöjd med sitt liv, han kännde att han åstadkommit det han ville och fått uppleva det han önskade. Hans dotter är 4år, kanske kommer hon ihåg sin far längre fram i livet.

Hans fru Sara skriver att man ska ta tillvara på de små sakerna. Jag förstår att hon vet vad hon pratar om då hon levt med döden flåsandes i hennes makes nacke de senaste 9åren.

Hon skriver såhär i bloggens sista och avslutande inlägg:

"Jag kommer att göra allt för att föra över vår (min och Gs) känsla inför ordet ”hopp” till Freya. Så att hon kan bli en stark självständig individ trots motgångar. Livet är fullt av motgångar men man får aldrig glömma de positiva bitarna. Så som ett fantastiskt stort sommarregn och doften efteråt, snöstorm med stora flingor, familj, köra bil genom enorma vattenpölar, pizza, jordgubbar, semlor, resor, vänner, hotellfrukost, serietidningar, böcker, husdjur, barn, fina lampor, julgran, havet, alperna, korv, kött, tv-serier, grillning, LandRoverDefender. Detta är bara ett litet axplock av de underbara sakerna som gav G och mig energi.

Tack och jag upprepar Gs ord: ”Lev gott!” Glöm aldrig det!"

Igår tänkte jag på detta lite extra. Jag njöt en stund när jag satt där i bilen, jag såg det inte som en transportsträcka att köra bil. På kvällen när Anton hade svårt att somna blev jag inte irriterad, jag njöt av den extra stunden vi fick tillsammans innan han somnade, när han tar tag om båda mina kinder och klappar sådär försiktigt men smått okontrollerat. Han stryker mig i pannan, leker med min lugg och smilar. Jag smilar så klart tillbaka, men mest inombords. Tänk att jag får vara med att uppleva detta, att känna de små barnhänderna i mitt ansikte. Han undersöker och visar kärlek samtidigt. Sen somnar han och jag kan inte sluta titta på honom. Han ler, han drömmer, det spritter i hans små fötter, kanske springer han, kanske badar han... vad vet jag... men det jag vet är att han är min och jag älskar honom.

Man ska inte behöva leva med döden på nära håll för att faktiskt uppskatta livets små saker. Det är de små sakerna som egentligen gör livet värt något. Vi ska bara inte vara så storsinta hela tiden och tro att det är de storslagna bitarna i livet som egentligen är mest betydelsefulla.