Idag kom Antons mormor så att Tina och jag kunde fokusera fullt på Sune. Det är så roligt att se när Tina rider honom. Det blev till och med ett litet hinder framsatt. Andra gången han blir hoppad med ryttare, duktiga Tina och Sune!!
Brorsan kom oxå på oväntat besök, väldigt så trevligt.

...jag tror att Bamsen har accepterat vår nya familjemedlem. Vad tror ni?

Hej på er allihopa.
Jag har bloggat lite dåligt lite medvetet. Jag skriver mest om bebislivet av förklarliga själ och jag tänkte kanske att det tråkade ut några av mina läsare, men jag hade fel och uppdaterar därför lite om min lite ensidiga men underbara situation som präglas av bebis, bebis och bebis.

Imorgon kommer mamma för att passa lilleman så Tina och jag kan åka mef Sune till ridhuset. Tina gör ett superjobb med min pålle medans jag konsentrerar mig på mammalivet. Vad hade jag gjort utan henne?? Hoppas jag kan få till lite fina bilder på morgondagens ekipage så även ni får se Sune som fyraåring.

Dagarna spenderar vi mycket med Antons morfar. Vi får massor med tid tillsammans nu när vi alla går hemma. Vad ska jag med föräldragrupper till?? Måste bli bättre på att fota under våra alla utflykter.

Slänger in en dagsfärsk bild på en nöjd liten gullunge, även kallad Hälge, rumpnisse, lilleman osv osv. Kärt barn har många namn!

Efter att ha käkat järntabletter några dagar så börjar jag bli människa igen. Det är underbart att känna kraften sakta men säkert återkomma till mig. Jag såg i spegeln igår att läpparnas färg oxå börjar återfå sin färg, trevlig upptäckt faktiskt.

I och med detta orkade jag ta mig an disken och köra med dammsugaren en snabbis medans mina pågar sussade tillsammans en stund. Mina älskade pågar, jag är så lyckligt lottad att få ha dem i mitt liv.

Jodå vi lever men jag kan hålla med om att det uppdateras lite dåligt här.
Den senaste tiden har vi kämpat med Antons magknip som äntligen blivit lite bättre med hjälp av miniform.

Jag själv mår inte så bra då den ena svimningsattacken avlöser den andra. Troligtvis är blodvärdet fortfarande lite lågt och därför har jag svårt att återhämta mig optimalt.
Med andra ord gör jag inga större utsvävningar på egen hand. Inte ens lille Calles box orkar jag åka upp och mocka. Än så länge är det ett projekt att bara duscha då jag måste sitta ner i alla moment... Jag har aldrig varit såhär klen så länge som nu. Å andra sidan har jag inte fött barn tidigare heller...

Denna fina lilla killen är vår guldklimp och det är otroligt att man kan älska någon så mycket.

Jag kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att livet kunde vara så här. Jag gråter ofta av ren och skär lycka.

Vi har kommit hem och vi har börjat vårt nya liv. Allt har förändrats. Tänk att just jag får vara med om detta.

Jag är verkligen inte vacker just nu, men jag bjuder på en bild ändå...
Sen den andra bilden kan man se en av Antons alla krumbukta ställningar, hihi!

Den 4/4-3013 kom vår fina, underbara och fantastiska son Anton Carl Wihlborg till världen.
Vi är naturligtvis oerhört lyckliga och stolta, en helt ny värld har öppnat sig.


Jag skriver mer en annan dag. Nu ska jag koncentrera mig på min familj och njuta fullt av det.