Förra året, dvs 2014 var ett riktigt skitår. Jag hade inte tänkt så mycket på det själv egentligen. Tiden rullar på, man löser problem efter problem, håller näsan ovanför vattenytan och paddlar vidare. Jag är nog den sorten som glömmer och går vidare. Varför spara på en massa onödigt skit i skallen när det är så mycket roligare att ge plats åt sådan som är kul?

Men helt ärligt, när folk påminner mig om 2014, när folk ger resumé på mitt år, ja då förstår man ju vilket jefhla skitår det verkligen varit. Jag vill inte gå in på detaljer här då då jag inte vill utlämna andra här. I det stora hela har det varit många sjukdomstillstånd, värst så klart var det när lilleman blev brännskadad och därefter väldigt sjuk. Vi har mist vår kise och vår ponny. De är så saknade. Så otroligt jefhla saknade. Året slutade med en fin knorr, en skadad Sune. Med krosskador i huvudet avslutades året i stort vemod och lidande.

Men nu hoppas jag på ett ljusare 2015!! Det började bra, Sune är friskförklarad om än inte helt återställd. Det kommer han aldrig bli. Men han fungerar och är smärtfri. Han har en missbildning i huvudet, minskad luftflöde i näsborren och kommer aldrig kunna använda vissa sorters träns och inte heller kunna gå med hagkompisar såvida det inte är en snäll gammal pålle som inte tjivas med honom. Några fler slag på den nosryggen tål den inte.

Men jag är glad, nu ska vi satsa på våren och sommarens utesäsong!!

Jag måste berätta en kul grej som hände igår...

Jag och Memme åkte med Sune till kliniken i Flyinge för att undersöka hans huvud och näsa. Det hade snöat och var sisådär -1grad. Plaskigt på vägarna, stundtals halt... När vi kom fram skulle jag öppna upp för att lasta av fram så som vi alltid gör. Det gick temejfan inte att få upp haspen på luckan. Den hade frusit fast. Det blöta från vägbanan hade stänkt upp på haspen och sen frusit av fartvinden. GRATTIS!! Jaja, jag sa att då får vi väl lasta av bak då. Hahaha!! Jovisst, eller nääää.... Sune vägrade att backa. Det gick helt enkelt inte. Vi fick inte ut honom. Så där stod han och vi skrattade, om än med lite panik.

Sen kom jag på min tändare. Värmde haspen och fick därmed med nöd och näppe upp framluckan. Lite tur ska man ju ändå ha, hahahah!! Shit aldså.

Kontentan av detta är ju att lastträningen har gett bra utslag. När väl Sune är inne i släpen så får han aldrig för sig att backa ut igen. Sune han var väldigt skeptisk och bestämd, bak går man inte ut! Varför öppnar ni inte fram som vanligt?! Han é för go den hästen.

Och här har vi pajasen som är svår att fota då han alltid gör sig till när kameran kommer fram. Min lille linslus!

(klicka på bilden för att förstora den)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...