Min fina, fina häst. Vad jag är glad för honom. Jag har aldeles för lite tid för honom numera. Jag går sönder en liten bit varje gång jag måste lämna stallet utan att ha varken borstat eller ridit. Ibland är jag bara dit en snabbis för att mocka, jag ser Sune bara på håll där han går i sin hage.

Ja det gör ont på riktigt ibland. Jag är liksom inte riktigt hel när jag inte får vara hos min häst så mycket som jag önskar. Men jag har också tagit på mig ett stort ansvar genom att skaffa barn. Världens goaste, jobbigaste, underbaraste skitunge. Jag slits mellan två underverk. Det är svårt att välja ibland, men det är ju sonen som alltid får gå först så klart.

Sune har världens bästa extramamma! Utan Memme hade kombinationen häst-barn inte fungerat alls. Jag vet att Sune är väldigt väl omhändertagen när jag inte är närvarande, och jag vet att Sune älskar Memme. Det känns tryggt och väldigt roligt!

Med gemensamma krafter så går det stadigt framåt för Sune igen. Hans nosryggsfraktur har läkt. Han kommer alltid vara vanskapt och val av träns får ske med noggrannhet. Grimma är heller inte lämpligt, det är stigbett som gäller.

På senaste tiden har vi åkt till ridhuset. Sune älskar att komma iväg, han lyser upp och blir väldigt positiv när han kommer in i ridhuset och ser hinderna stå framme. Aldrig har jag sett honom så taggad och sugen på att jobba, vilket steg han fått helt plötsligt   

Här kommer en film från helgen. Min fina fina häst och jag!