Nu har jag tyvärr inte tillgång till bilderna från helgen, men jag kan ju berätta lite hur det gick.

Först och främst måste jag ju berätta att jag faktiskt överlevde båtresan både dit och hem.    På väg till Ystad i fredags började det kännas regält i magen, jag ångrade att jag ens funderade tanken på att följa med och utsätta mig för detta igen. Vi klev på båten, intog våra hytter. Alla utom jag klädde av sig, jag tog istället på mig en extra tröja då jag kunde ana att jag skulle behöva sitta ute på deck.

Båten började bege sig ut, det gick ganska bra, en liten stund. Alla var hungriga, vi satte oss på restaurangen för att äta, även jag beställde in mat. Efter ännu en liten kort stund så fick jag ge upp, jag satte mig på deck, försökte hitta en bra plats där det blåste så lite som möjligt. Jag satte mig på en svart gummimatta för att i möjligaste mån slippa få ont i rumpan, jag skulle ju trots allt sitta där måååånga timmar (typ 6 timmar)...

Snälla Benny kom och underhöll mig en stund, han fick mig att vandra runt på båten en stund och han försökte verkligen få mig på andra tankar. Väldigt snällt att han tog sig tid till knäppa mig en stund.

Deppig och ångestfylld satte jag mig så sedan åter i min hörna på den svarta gummimattan. Jag började frysa, det blåste upp och började regna och naturligtvis började ju båten gunga ännu mer än tidigare (nä, den gungade inte jättemycket, men tillräckligt för mig!). Johan hämtade först min jacka som jag packat ner i förebyggande syfte, den räckte inte långt, sen knallade han även till receptionen och fixade en filt. Sen kom även Vera (som satte sig på den svarta gummimattan med ljusa jeans...) och gjorde mig sällskap, där satt vi och satt, pratade lite häst och jag försökte konsentrera mig på annat än att horisonten vandrade upp och ner... Jag va nog inget roligt sällskap, men jag försökte verkligen vara social, jag ville ju vara social, det va ju semester!

Jag gav upp, igen. Johan sprang och hämtade vatten och jag förberedde mig för att faktiskt inta några piller som jag hade i väskan och natuligtvis fått utskrivet. Maxdosen va 4 piller och jag tog 3 av dessa. Snälla Ann-Sofie och Camilla servade oss med The och kaffe. Vilka underbara människor allihopa...

Efter sisådär 25minuter började pillerna verka på riktigt. Jag som trodde jag skulle bli trött och avslappnad blev istället helt tokig, skrattade och fnittrade åt precis ingenting (värre än en bra fylla)! Shit, jag fick hela gänget med mig så där satt vi och skrattade allihopa. Antar att de skrattade åt mig och inte med mig, men det bjuder jag gärna på!! Efter ännu en stund så kunde jag till och med gå in i båten och sätta mig hos de andra. De sista timmarna kunde jag därför tina upp och slappna av, helt underbart! I det läget undrar man vad jag varit rädd för egentligen, idiotförklarar mig själv...

På fredagskvällen han vi med ett restaurangbesök med god mat. Lördagen bjöd på helt fantastiskt väder, det va linne och kortbyxor som gällde (synd att jag lämnade just kortbyxorna hemma...). Solen sken och vi hade verkligen en helt underbar dag tillsammans allihopa. På eftermiddagen badade vi i inomhuspoolen, vissa av oss badade till och med i havet (dock INTE jag) och bastade. Sen lite förfest, restaurangbesök, barbesök och sen avslutades kvällen med bowling på en av världens sämsta banor (sämst enl bowlingproffset Johan och Johan som aldrig strikade. Jag däremot fick till två strikar och är ganska mallig över det, hahah).

Även söndagen bjöds det på riktigt fint väder. Medans vissa tog sig ut för att shoppa det sista så intog jag, Johan och John solterassen med kaffe och The högsta hugg, vilken skön morgon! Känns som att det va de sista härliga soltimmarna för detta året...

Båtfärden hem gick sådär. Jag förberedde mig åter igen på att behöva sitta ute eller försöka sova. Jag knaprade både lugnande och sömpilla. Med andra ord kunde jag sova mestadels av resan hem. Men jag är ganska sur på mig själv, hade jag bara lugnat mig så hade jag insett att havet visade sig från sin bästa sida och där va inte en krusning så långt ögat kunde nå. Med andra ord hade jag aldrig behövt stoppa i mig alla de pillerna... Nåja, lite extra sömna kan väl inte skada...??

Bilderna kommer så fort jag kan! Ojdå, detta blev ju en hel uppsats.... Jag har egntligen mer att berätta, men jag antar att ni é nöjda för stunden, om ni ens orkade läsa ända hit ner...

Ska se om jag inte kan fixa lite bilder på Suna oxå, han har ju fått ny hade och nya hagkompisar på nyinvigda lösdriften. Men han saknar sin Molle! Stoet med sitt föl släpper inte riktigt in Sune i sin gemenskap, nu har Sune ingen att busa med. Kanske kommer det en annan på lle oxå som é lika gammal som Sune. Då lär det gå vilt till i hagen skulle jag tro...

Tack och hej!

//

chisan

Det är lätt att trampa i sin egen fälla, den där man bara gräver sig djupare och djupare ner. Vem skyller man för det? Helst inte på sitt inre utan på kroppen och yttre faktorer. Efter att ha läst hjärnforskaren Jill Taylors kloka ord...

"Det är viktigt att vi inser att vi kan känna fysisk smärta utan att haka på den känslomässiga tankebanan för lidande. Det kanske inte är ett val att uppleva fysisk smärta, men att lida är ett kognitivt beslut"

...så får jag en liten annan syn på mig själv och hur mycket mina tankar påverkar mig och mina beslut för att vara olycklig och gräva ner mig eller om jag bara ska vända på skiten och bestämma mig för att helt enkelt må bra? Det låter enkelt, eller hur??

//

Chisan

Just nu é det trist! Hästen jag har på foder fungerar INTE på Ekastiga. Livrädd för vildsvin (eller kanske får som på natten liknar grisar...??). Ett otal stängen är rämnade och det är lite smått kaos. Verkligen trist, jag som skulle ha ett kul år med massor av ridning... Ibland (eller snarare alltid) så blir det inte som man tänkt sig...

Imorgon sägs det att vi ska bege oss till Polen. Vi blir hela 8 man som ska fira helg på andra sidan vannet. Jag håller tummarna hårt för att vädret stabiliserar sig och blir mindre blåsigt. Nog för att smhi har lovat mindre blåst än i veckan så kan ju inte jag lita på det iaf, jag vet först imorgon när jag stiger upp och tittar ut. Litar inte på någon annans bedömning, det är min bedömning som gäller för mig i detta fallet. Om det blåser för mycket så lär jag få köra massor med mil. Jag får ta mig över till danmark och sen kortare båttur till Tyskland och sen en jävla massa mil (rättare sagt 60mil) för att nå destination i Polen. Suck, hoppas vädret nu kan tänka sig att hålla sig lungt, det hade varit väldigt trevligt...

Det är bara idioter som ger sig ut på en sådan "stig"...

Här om veckan kom det ännu ett lustig fartyg på vår lilla sjö hemmavid. Naturligtvis vet jag att fartyg är något lite större än en båt, men tro mig, detta va verkligen ett lustigt flytande föremål. Man kan beskriva det som en brygga typ 5x5m som man sedan byggt på som en liten hydda typ 3m högt. Ovanpå detta bygge satt en jävla massa folk. På detta spektaket hade man sedan monterat en utombordare.

Vid spegelblankt vatten far detta knepiga hemmabygge fram i mycket försiktig fart, men vid minsta lilla sjögång så kan det liknas med denna bilden som säger allt och lite till:

//

Chisan

Man delar in sorgearbete i olika faser. Trots att jag nog aldrig gått igenom en sorgeperiod (eller har jag det kanske??) pga av mig situation med nacken så vill jag ändå använda mig av ett begreppet "nyorienteringsfas". Jag har skadat mig, blivit utredd och undersökt, domen har fallit och nu é det bara för mig att blicka frammåt och lära känna min nya (mer särgade och åldersmärkta) kropp och var mina begränsningar och möjligheter finns. Jag är inte glad för att se begränsningarna, lättare att se möjligheterna. Säger jag att jag är begränsad pga min nacke i vissa aktiviteter så lär jag mig själv att hela tiden ta det lungt, kanske lite för lungt? Det i sig kan leda till andra och mer invecklade begränsningar... Jag måste testa gränserna, se till att hålla min träning igång på jobb, hos sjukgymnasten, i stallet och i all övrig tid.    

Jag har aldså en felställning i min nacke som gör att jag fått dessa problemen. Röntgen är något fantstiskt, men efter alla bilder som är tagna på mig så lär jag ju snart vara full med cancer istället! Det går antagligen inte att göra något åt (tror jag inte iaf, svårt att säga eftersom min läkare va regält stressad igår), jag måste själv ge mig den tid som behövs och den rätta träningen. Det är upp till mig nu!

Nu ska jag ge mig i kast med att slåss med försäkringsbolagen, alltid lika kul...      

//

chisan

Jaha, idag smäller det. Idag ska jag till läkaren och få domen efter röntgen. Huu, är lite, lite nervös om jag ka vara ärlig.

Det é mycket nu, mycket att vara bervös och en aning ängslig över. Antar att det är en fas och jag hoppas att det snart är på uppgång igen... Dessutom är visst resan till Polen på fredag bokad, ovanpå allt ska det blåsa upp till 14m i sekunden. Vad innebär det? Jo att det upptar all min tanketid, jag vill INTE åka med, känner inte för det alls. Vad gör jag nu då? Ska jag bita i det sura äpplet och vara den duktiga och trogna chefssambon eller ska jag bara skita i det och stå upp för mig själv? Ska jag följa hjärtat eller hjärnans önskningar???

Vilket fall så får jag snällt gå och göra mig i ordning inför dagens läkarbesök och träning hos sjukgymnasten (om nu armbågen pallar träning)...

//

Chisan

Igår började min mardröm. Eller, nja, kanske inte mardröm. Vilket fall, idag har jag satas jävla träningsvärk och värre kommer det säkert bli. Jag tränar numera på sjukgymnastiken. Jag gjorde mitt första pass kl 8.00 igår morse (tidigt som tusan, det va bara till att sparka igång sig själv)! Min sjukgymnast drillar mig hårt och jag är inte den som é den. Väl på plats och ska styrketräna så ger jag järnet och lite till. Idag får jag sota för det, har sååååå jäkla ont. På kvällen tog jag mig även ut till stallet och red ett pass i paddocken, puh, lite småkämpigt, men det känns gött nu!! Träningsvärk är ett kvitto på att man tränat ordentligt, eller??

Från det ena till det andra. Måste berätta om min något annorlunda onsdagskväll. Jag red ut tillsammans med Tina (bara det är ganska ovanligt nuförtiden), under tiden va Theres och tränade med Lady på Bosjökloster.

Väl åter efter ridturen så var även Theres, Åsa och Peter tillbaka från träningen. Fick höra att de tappat broddlådan på vägen vid Ängsbyn och glömt jackan på träningsplatsen.

Jag tänkte att jag stannar till vid Ängsbyn och ser om jag inte kan iaf hitta lite av sakerna som de tappat (inte kul att behöva köpa nya verktyg när man é van vid sina gamla saker). Jag va ganska övertygad om att Åsa inte skulle orka ge sig ut och leta eftersom hon faktiskt va ganska krasslig denna kväll. Nåja, jag gick där på stora väg 23 och letade verktyg och broddar då kommer Jessica och stannar, undrar naturligtvis vad jag gör ute på vägen... Hon stannar och hjälper mig leta, sen kommer Åsa farandes. Ok, en liten träff på väg 23, lite ovanligt men ok... Jag skriker till Åsa att hon kan stanna på P-platsen för jag har hittat allt som går att hitta från broddlådan. Jag går mot min bil och vänder den och kör till Åsa. Under den tiden har en liten kise gjort sig tillkänna. En lite gråspräcklig, övergiven och hungrig kise stack fram huvudet för att söka kärlek hos Åsa och Theres.

Med andra ord har någon idiot satt denna lilla, lilla söta kise i en låda och kört där ifrån. Hur har man bara hjärta att köra ifrån ett djur på det viset? Hur är man funtad om man gör så??

Varken jag eller Åsa kan ta oss an denna buiga kise pga av våra äldre katter som utvecklat ett smärre hat mot andra katter. Igår hittade jag ett nytt hem till honom, en kvinna från jobb ska idag ta honom hem till sig. Jag håller tummarna för att det ska gå bra och att lillkisen ska trivas.

Sötnos!

Idag é det fredag, det känns gott. Jag har varit så förbaskat trött hela veckan, jag behöver verkligen lite ledighet. Ska försöka sova iaf till kl 8.00 imorgon, jag é ju helkass på att sova länge trots att jag é ledig. På lördag kväll kommer svägerskan och tillhörande familj och hälsar på, det ska bli attans trevligt som alltid! Under dagen blir det även körning med lille Calle, han ska ut och köra handikappade barn som är på djurparken. Det är något speciellt att köra barn med funktionshinder, de lyser upp betydligt mer än ett "normalt" barn, det känns tacksamt...

Nu ska jag ta min onda kropp och göra något vettigt även idag!

Tack för mig!

//

Chisan

What does this picture tell you?

Det börjar gå mot höst, det är svalt på morgnarna och dagarna bjuder på högst varierande väder.

Helgen va trevlig, men rackarns vad jag é trött och sliten nu. Jag har liksom svårt att återhämta mig, kroppen känns tung (extra tung), jag gäspar och nyser om vartannat. Det kan ju hända att jag är på väg att bli lite förkyld, eller så är jag bara allergin som spelar mig ett spratt just nu. Igår när jag körde Theres hem från stallet (en sträcka på sisådär 3 minuter) så nös jag nog 20 gånger. Jisses vad drygt!

Positivt är dock att nacken faktiskt börjar hålla sig i styr och skapar inte superstora problem för mig just nu. Nya övningar från sjukgymnasten har gjort susen. Nu börjar det stora arbetet, jag ska träna två gånger i veckan. Låter inte så farligt, men det ska finnas tid för träning till häst oxå. Veckan har liksom inte mer än 7 dagar. Jag tränar gärna, jag hoppas bara att jag kan få det att fungera tillsammans med allt annat oxå...

Det har gått mer än en vecka sean jag fick nacken röntgad. Eftersom jag inte fått någon respons (vare sig negativ eller positiv) så lyfte jag luren och ringde till vårdcentralen själv. Receptionisten sa att min läkare naturligtvis var på semester men jag fick en tid på måndag. Hon sa att svaret från röntgen hade kommit, jag frågade om hon kanske kunde läsa upp detta, men det kunde hon juh inte eftersom hon ej kunde svara om jag sedan hade följdfrågor.

Naturligtvis förstår jag att hon måste vara tyst och att det inte är hennes sak att meddela patienterna, men sen sa hon

- Men du ska väl till Lund, till ortopeden??

Åhh, nu har hon ju satt grillor i hjärnan på mig, något har hon ju uppenbarligen läst som antyder att jag ska till Lund. Hon försa sig med andra ord och försökte sedan snacka bort det eller iaf få det att låta som om att jag borde veta att jag é remmiterad till ortopeden. Hon verkar inte ha alla hönsen hemma...

Nåja, på måndag får jag veta mer exakt hur allt ligger till. Just nu mår ju nacken bra och jag ska få börja träna, då borde det väl inte vara så allvarligt?? 

Ikväll blir det en skogsrunda på Condrad. Trots mattheten i kroppen så ska det bli riktigt nice med en runda i skogen tillsammans med Tina och Billbo, precis som gamla goda tider. Sen får jag väl ner och kika till lilla Sune ikväll, han är ju nykastrerad och har naturligtvis lite ont, stackaren! Allt gick bra under självaste ingreppet, nu ska bara alla infektioner hålla sig på avstånd, vill verkligen inte han ska få några problem av detta.

Jag är lite lätt småarg på Johan. Han har sedan vi kom hem från Polen snackat om att resa dit igen med ATV-center. Tja, det kunde väl varit kul, men varför just i år, varför på hösten, varför, varför, varför??? Jag har liksom fullt upp med hästar, måsten, gäster och annat skojigt. Nog för att det är kul folk man åker med, men va fan, det är höst för fan, åka båt i halv storm, jag gör det inte bara!

Båttur 2 gånger på 3 dagar, vad tror han? Hur skulle det vara om han kunde åka utan mig? Nä, då blir jag en syndabock, det är jag som är bråkig och inte vill, det é jag som é tråkig och sätter käppar i hjulen. Hade han bara skött det snyggt, gjort resan på våren när det é fint väder och inte riskt för höststormar så är det ju helt ok. Jag vet inte vad jag tar mig till om det nu blåser som sjutton nästa helg. Jag får väl gå och hänga mig någonstans, på annat sätt lär jag aldrig få slippa undan utan sura miner. Som om jag vore otacksam, jag får ju en gratis resa - IN MY ASS! Ja, gratis så tillvida att jag har ångest, mår illa, självmordstankar, håller på att frysa ihjäl på deck... Dessutom ska jag ta en fucking jävla semesterdag för att må på det viset, rättvist, nä, det tycker jag faktiskt inte...

Tack för mig så länge!

//

Chisan