Jag kan verkligen inte förstå att jag är mamma, jag blir så lycklig långt in i själen när jag tittar på min lille påg. Jag vill inte att han ska bli större, jag vill ha honom såhär liten alltid. Jag försöker verkligen ta tillvara på livet just nu. Jag vill bara stanna tiden nu!

Allt är naturligtvis inte en dans på rosor. Särskilt inte amningen, den är ett stort problem eftersom jag fått sår och ovanpå allt har vi fått svamp på bröst och i Antons mun. Dessutom känns det som att jag inte producerar tillräckligt med mjölk så att lilleman blir mätt. Därför har vi även tagit till mjölkersättning. Det har visserligen sina fördelar, Johan kan oxå ge mat och när vi är ute och det inte är väder för att hiva upp pattarna så passar det bra att kunna ge från flaska. Jag ammar därför ca 4-5 gånger per dag och det känns ändå bra att kunna ge honom den bröstmjölken. Jag vill amma och kämpar hårt för att få det att funka på en rimlig nivå. Men helt ärligt, jag hade hellre fött en unge till om jag sluppit att amma. Detta på grund av den smärta det orsakar, själva grejen med att amma är mysigt och man får ett visst band till sitt barn. Det är en sorg för mig om jag inte kan amma alls, trots smärta och obehag... Jag kämpar vidare...

Ja sen är livet som det är med bebis, med stundtals skrik, sen myser vi, sen äter vi, sen skiter han osv osv. Nä, det är inte glamoröst, men det är likförbannat mysigt och jag njuter i fulla drag även om jag inte ska sticka under stol med att det är rättså gött när Johan kommer hem och avlöser mig lite på kvällen.

Han är det sötaste, finaste och underbaraste man kan hitta. Jag har fått allt jag önskat mig och lite till.