Vem fan har slängt iväg nyckeln till den box jag är instängd i? Jag vandrar runt som i ett töcken och har lite svårt för att njuta av livet för tillfället. Efter gårdagen borde jag vara på bättre humör, det känns faktiskt lite bättre, nu é det bara att hålla tummarna.

Men allt känns som ett nederlag, en besvikelse som jag kanske aldrig kommer över. Hur kan man vara så säker på att man ska göra en sak och sen känna skam, skuld och besvikelse samtidigt? Det är en extrem seg berg och dalbana för mig just nu. Jag börjar känna att min identitet, den jag varit sen lite börjar ändras, ändras till något jag inte vill vara. Varför kan jag inte bara gå motströms en stund och hitta tillbaka. Varför ger jag upp? Har jag gett upp eller behöver jag bara andas en stund innan nästa etapp? Varför försvann sugen utan att jag ville? Varför vill jag en sak och gör en annan?

Nu é det sommar, eller solen skiner iaf. Broren kom igår och det jag planerat för den senaste veckan sker kanske i dagarna, det borde jag vara glad för om man tänker logiskt, men jag orkar inte tänka, jag låter det bara ske. Boxen jag är instängd i tillåter inga utsvävningar, allt måste bara ske och helst utan känslor, det blir lättast så...

Ska försöka se förbi allt elände och fokusera på broren, han ger alltid livsglädge och har lätt till skratt och leende. Kanske kan jag sluta lite tidigare, flexa ut och åtminstonde njuta lite av solen...

//

Chisan