Eftersom det iaf var en person som hade en åsikt om bilderna från Auschwitz (och Birkenau) så tänker jag publicera dessa nu. Tack Lina för din åsikt! Alla ni som kanske vet med sig att man blir illa berörd kan genast sluta läsa. Ni andra som uppenbarligen skiter i vilket gör ändå som ni vill så min åsikt kan ju kvitta...

För några veckor sedan var vi aldså i Auschwitz. En upplevelse utöver allt annat. Men det är svårt att ta in informationen, man tror knappt det är sant. Våra hjärnor kan inte koppla det stora och fasansfulla som skedde här. Man sa att det aldrig skulle få hända igen, tyvärr har det redan skett ute i Europa igen och vem vet vad som pågår just nu i vår omvärld? Jag är oerhört tacksam för att Polens invånade valde att behålla Auschwitz Birkenau (läger 1,2&3) så att vi idag kan besöka och få veta hur allt gick till. Jag hade inte klandrat Polen om de valt att själva riva alltihopa, jag förstår att detta inte är något de är stolta över...

Nåväl, jag ska se om jag kan guida er igenom en liten bit av Auscwitz via bilderna vi tagit. Jag börjar med arbetslägret. I ett annat inlägg ska jag skriva om förintelselägret (dödslägret). Jag har för många bilder för att allt ska finnas i ett inlägg, därför delar jag upp det. Jag har fler bilder än de jag lägger upp här, men jag tror ändå att ni får en lite uppfattning av Auschwitz.

Auschwitz är Tyskarnas namn på Oświęcim som byn heter egentligen. Eftersom ordet Auschwitz är så värdeladdat så föredrar Polackerna att man kallar staden för vad den egentligen heter .

Dålig bild, men ni ser kanske ändå vad det ska föreställa? Japp, det är skylten in till arbetslägret (Auschwitz 1). Det är även den skylten som för en tid sedan blev stulen men som återfanns och åter är på sin rätta plats.

ARBEIT MACHT FREI

Ni kliver nu in i det som slarvigt kallas för arbetslägret. Det var här tex. Mengel utförde sina medicinska experiment på fångar. Det är härifrån vi har mycket av vår medicinska kunskap idag.

Trots att detta var det så kallade arbetslägret så mördades ändå många genom hängning, skjutning, tortyr och medicinska experiment. 

Här nedan ser ni en av de ställena där man hängde fångarna. Utmed den stora gatan så alla kunde se...

Inne i lägret samt runt om finns det gott om taggtrådsstaket MED ström i.

Krematoriet i arbetslägret. Det var aldså så pass många som dog även i arbetslägret att man var tvugna att ha ett krematorium även här.

Denna mannens ansikte kommer jag sent att glömma. Detta är mannen som var chef vid krematoriet och lät de stora massgravarna grävas. Otto Moll är hans namn. Han kunde utan vidare skicka besvärliga fångar eller gråtandes barn levandes ner i elden. Han övade även på sitt skytte genom att skjuta folk på avstånd.

Den 28 Maj 1946 avrättades Otta Moll i Landsberg am Lech - fängelset. USA genomförde hans rättegång och avrättning.

En bild säger mer än tusen ord... Till vänster har vi en kvinna tillsammans med sin dotter och make. Till höger har vi kvinnan bara efter en kort tid i Auschwitz, maken och dottern mördades.

Det fanns oerhört många fotografier. SS-soldaterna var under de första åren mycket noga med att fota alla fångarna. Antalet döda i Auscwitz är osökert då lägret blev aldeles för fullt mot slutet och det hanns inte med att dokumentera alla fångarna.

Om jag uppfattade det rätt så är detta målningar/ritningar gjora av en fånge. Detta är bara en i raden av många bilder gjorda av samma "konstnär". Dessa målningarna har varit till stor nytta vid utredningen av det som skedde i lägret.

Att bli bakbunden och upphängd på en pole var ett vanligt tortyrsätt. Detta gjordes inte för att mörda, men många dog ändå av utmattningen.

Fångar gräver vad jag förmodar är massgravar.

I ett av blocken fanns en källare med olika typer av fängelseceller. En typ av cell var byggd för att fångarna som straff skulle stå upp. Dessa har jag fotat, men det var inte lönt att visa er på bild då det va svårt att se helheten. Det var iaf murade små celler med en lucka nertill där de fick krypa in. Cellerna var inte större än att de kunde stå upp i dem, sitta ner var omöjligt. Dessutom fanns där inget ljusinsläpp i dessa.

Här avrättade man mängder av fångar som inte längre var till någon nytta. Väggen är konstruerad för att minska ljudet. Blocken runt om hade förtäckta fönster för att ingen skulle se vad som skedde här. Man kan fortfarande se skotthålen i väggen...

Det är med sådanhär min man vandrar mellan blocken. Leendet är avlägset...

Oklart var bilden är tagen, men man kan urskilja vagnar med lik staplade ovanpå varandra.

En liten samling glasögon från nyanlända fångar.

Olika typer av ortoser, gånghjälpmdel, proteser, korsetter...

Väskor, mängder med väskor. Alla namnade som om de skulle få tillbaka sina väskor med tillhörigheter...

Skor från vuxna människor. Barnskorna var samlade för sig.

Ännu lite fler foto. Denna gången mestadels bilder på kvinnor.

Ankomst till Auschwitz. Vakterna plockar ifrån dem väskor och andra tillhörigheter och forslas sedan vidare till desinficering, tatuering och rakning, eller rakt ner i gaskammaren...  

Detta är de moderna toaletterna i arbetslägret. Dessa installerades först 1943.

Till vänster i bild kan ni se en orkester. Denna fångorkestern spelade varje morgon när fångarna gick för att arbeta. Orkestern skulle ge en känsla av lugn och motivera till arbete. Man ser även fångarna som bär på en fånge som inte längre orkar gå på egna ben...

Fyra barn som utsatter för medicinska experiment av Josef Mengele.

En annan dag ska jag skriva ett inlägg om dödslägret...

//

Chisan

 

me

5 augusti 2011 18:08

Fasansfulla bilder, och en inlevelse i din berättelse som gör att man blir extra tagen. Tyvärr fortgår det ju fortfarande på olika håll i världen.
Kram mamma

 

Lina

6 augusti 2011 06:49

Tack så mycket! Trots att man har läst/sett bilder och filmer om det innan så påverkar det en oerhört mycket. Jag SKA dit någon gång.. Vill höra mer!

 

trixie

6 augusti 2011 14:37

Kunde inte kommentera från mobilen, men det var bra du publicerade! Ville se det och din text är skit bra! Intressant, fast det är fruktansvärt!

 

Kristin

6 augusti 2011 19:00

Tack kära vänner och mamma! Jag jobbar på ett andra inlägg, och kanske ett tredje från Auschwitz. Välkommen hem Trixie förresten! =)

 

Annika

7 augusti 2011 18:40

sitter med en klump i halsen. Bilderna o texten säger så mycket.
ont i magen när man ser barnen. Vad rädda dem måste varit, förvirrade fruktansvärt men tacksam att du la ut dessa bilder. Man får ej glömma. Och som du sa det händer fortfarande massa hemskheter.

 

Carin

8 augusti 2011 17:29

Instämmer med Annika, har samma klump i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken. Jag var med mina föräldrar i Dachau (tror det stavas så) när jag var ca 10 och kommer ihåg de starka minnena därifrån. Hemskt! Tack för att du orkar skriva och berätta för minnet är viktigt, vi får inte förneka detta! Kram/C

http://caisisen.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...