Varför är det alltid så att när man ens tänkt tanken på att kroppen spelar i samma liga som jag själv, att allt flyter på utan större krämpor - ja, det är då det smäller till, det är då kroppen ska visa på sin styrka (eller svaghet) och jävlighet!

Aldeles nyss hände det som inte får hända, jag sitter rakt upp och ner och läser, inga hastiga rörelser, inga tunga lyft och inga konstiga vinklar men ändå känner jag hur det hugger till och den bestående smärtan är ett faktum! Va fan?!?! HELVETE! Jag vill inte! Hur kunde detta ske nu då? Jag förstår att smärtan gör sig extra påminnd efter ett ridpass, efter en tung dag på jobb eller efter roliga vattenlekar, men inte såhär, inte på detta viset, hur är det möjligt?

Jag har tiggt till mig några alvedon (ju fortare desto bättre har jag lärt mig), jag är tillbaka till att göra mina övningar en gång i timmen och att tömköra Sune ikväll kan jag glömma, att rida behöver jag inte ens fundera på.

Men man undrar varför, jag tycker ändå att jag känner min nya sköra nacke ganska bra vid detta laget, detta hade inte hänt för en månad sedan, då krävdes det mer våld än såhär. Frågan är vad som förändrats, kan det förändras till det sämre, jag trodde nacken skulle bli allt starkare efterhand...

//

Chisan