Ja, jag börjar bli gammal, snart har jag ännu ett år på nacken. Med tanke på vad som står på min önskelista så förstår man att jag inte fyller 18 år iaf...

Denna står ganska högt på min lista, om den funkar som utlovat så tror jag den kan hjälpa mig massor här hemma!

Det händer massor med saker nu, jag hinner knappt med i svängarna själv. Jag vill fortfarande ha semester. Jag är så uppe i varv att jag inte bara kan ligga i soffan och glo på TV, jag måste mulittaska - HELA TIDEN! Dvs samtidigt som jag glor på TV och föler serien/dokumentären så måste jag ha datorn i knäet, röka, dricka, äta eller prata i telefon (naturligtvis pratar jag i telefon samtidigt som jag knappar på facebook och glor på TV). JAG KAN INTE SLAPPNA AV! Jag kan inte bara sitta där och sitta, jag blir rastlös, det kliar i hela kroppen. Det är inget gott tecken, att jag inte längre kan slappna av. Jag är förmodligen rädd för att somna redan kl 21 (dvs innan vi ens fått maten klar hemma). Jag måste sysselsätta min genomtrötta skalle för att inte somna innan maten. Efter maten blir jag så ännu tröttare (konstigt eftersom det typ alltid är nattamat vi äter?), då måste jag helst lägga till ett moment för att öka upp hjrnverksamheten ytterliggare ett snäpp.

Suck, jag blir sååå trött på mig själv, men jag vet är ligt talat inte hur jag ska komma ur denna onda cirkeln!

Som alla förmodligen vet vid detta laget så har ju vår älskade Blomsi gått och fixat en senskada. Bara några dagar innan den planerade besiktningen innan köpet så står hon med ett svullet ben. Detta har verkligen skapat en oro, en obehaglig känsla, en hopplöshet och en fruktansvärd besvikelse. Alla planer går i stöpet. Idag hade jag tänk vara med i vår första hoppgrupp för Lars Kristiansson. Idag är ingen bra dag, jag blir bara påminnd om vad jag inte kan och får, vad som inte är möjligt, att det ständigt blir käppar i hjulet, att jag aldrig kommer någonstans.

Istället står jag där nu med en Biolightmaskin 40 minuter om dagen. Tid som jag kunde ägnat åt att rida istället. Det hära med Biolighten har blivit en stor grej. I första hand ska den ju naturligtvis användas på Blomsi, men utöver det har vi ytterliggare en häst och en uppsjö med människopatienter (såskador som inte vill läka, knäoperationer, tennisarmbåge, hälsporre osv...). Dessutom har vi fler patienter på inkommande. Kvällarna är med andra ord fullspäckade (även om det mest är Annettes patienter, men vi hjälps ju naturligtvis åt).

Biolightvärlden har tågat in i våra liv, det är en hel vetenskap som man måste lägga tid och energi på för att det ska fungera. Spännande som tusan, kul med olika typer av patienter, men tidskrävande. Kan Blomsis ben läka så är det helt klart värt det trots allt!

Men hur kunde min träning med Blomsi ändras till fullspäckade kvällar med Biolight? Tänk som det kan vända. Men faktiskt så var Blomsis ben betydligt bättre igår (efter 6 dagars behandling med Biolight), dessutom kör vi maskinen även på hennes rygg (då jag tror senskadan kommer från ryggen). Vem vet, det kanske blir en helt ny häst att rida sen? Pigg som fan é hon nu iaf, det går inte att fånga henne i hagen, det lyser om henne och hon bara busar iväg. Hmm, kul att se henne pigg och glad, men mindre kul att inte kunna hämta henne i hagen! Hoppas det vänder igen!

Nu funderar jag på att göra fler inlägg än ett, märker redan nu att detta inlägget kommer bli långt. Men men, gör som ni vill, jag har full förståelse för om ni inte orkar läsa. Jag får iaf skrivit av mig lite.

I måndas var det fint väder. Jag, Alice och Anna selade på Calle och körde till Hardys. Calle är en pärla, vi passerade under järnvägen med ett passerade godståg, lastbilar körde om och det va gott om bilar i rullning sådär vid lunchtid, men Calle brydde sig inte ett smack! Han pinnade på och tyckte det va kul att få komma på nya vägar, han é för rolig!

  Alice och Anna!    

I det fina vädret passade unghästarna på att sola sig! Sötnosar! Kolla in Sunes viloställning!

Nu é det så även dax att börja pyssla med Sune lite mer. På måndag kommer Sofia och hjälper mig tömköra honom för första gången. Vi ska aldså vara i paddocken utan resten av flocken. Jag ska aldså denna veckan se till att han kommer upp till paddocken för att "hälsa" på, så att han é lugn på måndag. Det är liksom fullt ös hela tiden som ni förstår. Dessutom ställer vädret till det för mig, jag vill inte gärna hämta Sune när det ösregnar och blåser. Suck, hoppas iaf jag hinner ta upp honom några gånger denna veckan... *ångest*

I lördags (ja, det går inte att sitta hemma ensamma en lördagskväll!!) var vi hos John och Camilla. Vi fick underbar mat, John é en bra kock! Vi spelade mitt nyköpta begagnade "När & Fjärranspel". Det é riktigt kul faktiskt, det måste spelas igen, och igen, och igen!

Vinnarlaget, jag och John!!

Jag hade två bilder till. Bilder på Tina och Blomsi. Men jag har fått order om att jag inte får publisera några bilder på henne eftersom hon själv inte va särskilt nöjd med vad hon såg. Synd, för jag tyckte inte vissa bilder va så illa, men ibland får man en chock när man ser sig själv på bild. Man har liksom en känsla när man rider men bilden säger något helt annat, skum känsla det dära!

Med våren kommer en massa måsten, jag känner att så fort solen tittar fram så känns det som att jag måste kasta mig ut i trädgården och börja rensa efter vintern, eller så ser jag hur skitiga mina fönster är, hur vissna mina blommor blivit, hur dassigt köket ser ut som skulle renoverats för flera år sedan. Nä, detta året vet jag inte om jag gillar våren, det är mest jobbigt för tillfället. Jag får bara en massa dåligt samvete för allt jag inte hinner med (eller allt jag inte orkar med)... Jag vill nog ha vinter igen så jag kan bylta på mig en massa tjocka kläder som jag kan försvinna under, mörka kvällar som gör att det är legitimt att gosa ner sig i soffan.

Nu har jag nog blivit knäpp, för lite sedan va jag astrött på vintern och de mörka kvällarna, nu vill jag ha dem tillbaka...  

Usch vad jag känner mig knällig, fattar egentligen inte varför allt inte är på topp. Jag har det faktiskt rättså bra om man tänker efter. Det är bara mig det hänger på att få alla pusselbitarna på plats. Jag måste åter igen lära mig att säga nej till "måsten" och tvinga mig själv att lugna ner pempot på kvällen, att stänga datorn i tid, att slappna av, att natta mig lite tidigare än än 01.00 på natten. Har nog lite prestationsångest över lille Sune, han ska igång och jag är osäker och behöver hjälp. Vill inte behöva ta hjälp, men för att minska risken för komplikationer av alla slag så är det nog trots allt det bästa. Jag som skulle göra allt själv, hur gick det med den saken??? Jaja, nu får jag iaf lite tömkörningshjälp av Sofia, hoppas hon kan ge några goda råd så vi kan komma igång och sen reda i resten själva...

//

Chisan