Varje tisdag-fredag är lilleman på dagis. Jaja, jag vet att det heter förskola, men helt ärligt, det är lättare med dagis och oungen kan lättare förstå det ordet.

Vi är uppe tidigt varje dag. Oftast går det bra. Knodden sover men brukar bli glad av att bli väckt. Men inte idag... Det var en väldigt tråkig morgon. Anton började med att kasta sig tillbaka på kudden och somna om. Jag sneglar på klockan och inser att det är verkligen hög tid att stiga upp. Det gör verkligen ont i hela mig att behöva dra upp honom när jag vet att han är jättetrött. Han vrålar igenom hela blöj och klädbytet... kul... Usch... Sen går lämningen på dagis lika dåligt. Han blir helt tokig och vill bara vara hos mig. Fy fan vad jag hatar sådana mornar! Det gör ont i hela jefhla kroppen, jag slits sönder av hela den hära grejen. Varför i hela helvete är livet uppbyggt på att jobba? Varför ska någon behöva vara förskolelärare och ta hand om mitt barn för att jag ska kunna jobba jag med. Det är så jefhla snedvridet. Jag vill bara vara hemma med min påg, alltid...

När jag parkerat på jobb ringer det från dagis. De berättar att Anton är go och glad som vanligt igen och allt är bra. Men allt är inte bra, han har blivit lämnad av sin mamma som inte till synes verkar bry sig om hans känslor. Jag är övertygad om att han inte plötsligt älskar att vara på dagis/bli lämnad på dagis utan han gav upp när han insåg att jag inte kommer tillbaka på ett bra tag. Mmm, det är fanimaj tufft att vara både förälder och barn ibland...

Såhär mysigt skulle vi alltid haft det, här en tur på Ikea med morfar och kusinen.