Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör den lite större avdelningen. Hon förstod precis och framöver kommer hon ta emot Anton när hon är på plats så tidigt på morgonen. Just den förskoleläraren verkar Anton känna en stor trygghet hos och det känns så gott i mitt mammahjärta.

Imorse var inte just hon på plats men jag bad en av barnen att ta Anton i handen och gå bort och vinka till mig i fönstret. Det gick aldeles lysande och jag drock en lång och djup lättnandes suck när jag satte mig i bilen på väg till jobb. Jag pratade med Anton innan lämningen och förklarade precis vad vi skulle och att han inte behöver vara ledsen och att vi vinkar hej då i fönstret. Undrar om han faktiskt snappade upp något av det?! Ibland är han ju klok som en bok den där lille killen!

I helgen blir det Hem och Villamässan i Malmö, kanske finns det en och annan idé som kan pigga upp nu till vårens ankomst. På söndag blir det häst för hela slanten. Det blir ett styrkeprov för många, inte minst för mig som lyckats lastträna en av stallets hästar. Från att tidigare tagit minst 2h att lasta till att hon nu snällt går rakt upp i släpen, det ni! WOW vilken känsla när det fungerar! Nu kan vi åka två gäng och två hästar till ridhuset samtidigt. HOPPAS JAG! Håll tummarna för oss tack!