Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på riktigt, jag den jefhla handbromsen var helt ur funktion. Lite småläskigt ska jag vara ärlig och säga. Men men...I lördags var vi i ridhuset igen och ja, då var han den dära fina Sune igen som hoppade som en klocka...

Jag och Sune!