Igår fyllde Johan år! Grattis till honom så här lite i efterskott. Den dära Rysslandsresan har satt sina spår. Spår jag aldrig trodde va möjligt. En av killarna på resan hade en Onepice. Till en början tyckte Johan detta var ett mycket underligt plagg, men efter några dagar utvecklades uppenbarligen en viss kärlek.

Hmm, Johan som tidigare skrattat år detta klädesplagg blev plötsligt smått besatt. Eftersom födelsedagen närmade sig så va det bara för mig (mina brödrar, mamma och Kjelle) att ordna med en sådan. Tro det eller ej, jag gav efter, men det är på vissa promisser, Johan får INTE lämna huset iklädd denna sparkdräkt!!

Denna modellen bidde det. Originalmodellen tydligen. Jag är inte värst insatt, men den är säkert gosig en kall vinterkväll. Numera kommer inomhustemperaturen inte överstiga 16 grader då Johan sitter väl påpälsad i en Onepice! Jag får nog ta och köpa mig en extra filt tror jag.

Eftersom det va födelsedagsfirande igår så tänkte jag slänga in en liten bild på rosor, men jag hittade denna istället, mycket roligare, eller vad säger ni?!

Johan önskade restaurangbesök på sin dag. Naturligtvis åkte vi till Eslöv till El Toro. Underbar mat, klicka HÄR för att komma till deras hemsida. Det är mycket väl värt ett besök, kan varmt rekommenderas. För oss är det nu tredje gången sen slutet av augusti vi varit där och ätit oss proppmätta!

Förresten, jag va ju på fullmäktigemöte i onsdags. Högst intressant, iaf den första timmen. En stor eloge till vår Socialchef Cecilia Grefve som under en hel timme lyckades trollbinda både politiker och åhörare! Underbart tal och presentation av Social sektors isande ekonomiska situation och dess konsekvenser. Nu hoppas jag att politikerna drar öronen åt sig lite och tänker till en extra gång innan de drar in på 20 tjänster i lilla Höörs kommun! Vi får väl se här fram åt hösten/vintern hur det blir med vår allas framtid...

Nä, frulledax!

Tack för mig!

Chisan

Jaha ja, då va jag där igen. Bloggtorka. Funderar på att lägga ner det hära med blogg. Jag är ju helkass på det just nu. Inläggen blir liksom trista, vem vill läsa det liksom? Hmm, får nog ta mig en funderare på detta...

Men vilket fall. Johan är hemma igen och det känns underbart! Saknade honom ganska regält faktiskt. De har haft en bra resa och alla är välbehållna trots 37 mil i okäns rysk terräng.

Klicka på bilderna för att se dem. Det är ett väldigt litet axplock från Johans resa i Karelen. Men en liten inblick iaf...

Kämpar på med Sunes muggproblem, men igår va det faktiskt ganska mycket bättre. Men nu ska jag beställa fjärde typen av salva så får vi se om den biter på det sista. Nu är han inte halt längre så nu har jag börjat ta upp honom i paddocken igen för lite sysselsättning. Han é ganska duktig, men eftersom han vuxit så förbannat på höjden så börjar jag få lite småproblem emellanåt. Om kompisarna kallar på honom från hagarna så vill Sune gärna vända sig dit och kanske kalla tillbaka. Men i vändningen tar han nada hänsyn till mig. Jag tycker ändå att jag hela tiden varit väldigt övertydlig med att man inte går på mig och nu när han då sträcker lite på sig och blir jättehög så rår jag lite halvdåligt på honom. Men vi kämpar på, vi får ta det långsamt frammåt.

Ska man följa konstens alla regler så ska Sune sittas in nu, skrittas och travas på i lina. Ehh....?! NÄ! Det känns lite för fort. Han känns inte färdig alls för denna uppgiften. Han växer så det knakar, han ser fortfarande ut som om han är 1½år om man jämför med andra unghästar. Hmm... Nu vet jag inte hur jag ska göra. Men jag vet att han ska lämnas bort för inridning, frågan är hur mycket jag ska ha gjort innan dess? Hur mycket ska han kunna för att det ska vara lämpligt att lämna bort för en period? Ska jag visa på 3-års? Ska jag satsa på det? Eller ska jag bara skita i det? Ursprungsplanen var att inte visa honom så vi kunde göra allt i lugn och ro. Men han är väldigt fin så samtidigt hade det varit väldigt kul...

Förresten, det är jävligt svårt att fota samtidigt som jag aktiverar Sune. Vet att några av er ville ha lite Sunebilder. Jobbar på detta, men när han far i luften, busar och får frispel på frambensskydden så har jag liiiite svårt att ta upp kameran, hahahh! Jag är oftast (ibland får jag hjälp av snälla Tina och Annett) ensam när jag pysslar med Sune. Det är viktigt för mig att jag kan göra allt själv, det fungerar inte i längden om jag varje gång ska ta hjälp. Alla har nog med sitt liksom...

Här till hösten ska vi iaf försöka åka iväg och löshoppa i ridhus. Ska försöka hitta någonstans där det är organiserad löhoppning så man kan få lite hjälp (det är svårt att vara på 4 olika ställen samtidigt i ridhuset...). Med andra ord är det dax att börja lastträna igen. Mmm... Det går i ett hela tiden... Ska kanske ta och köpa en ny släp oxå?!

Nä, nu får det vara bra för idag. Ska iaf på politikernas fullmäktigemöte ikväll. Vill se dem allihopa i ögonon, jag vill höra vad de har att säga, vilka argument som kommer fram. Vår allas framtid i social sektor är osäker, allt har vänts upp och ner och ingen går längre säkert. Jag som trodde det skulle kännas tryggt med en fast tjänst, men icke...

//

Chisan

...varg é precis vad jag inte är. Idag, eller typ om 40minuter åker Johan norrut, närmare bestämt till Karelen i Ryssland. Han och ett gäng galna pågar ska köra motorcykel där en vecka. Jag vet att Johan har full kontroll på sin hoj och det oroar mig inte det minsta. Men resan dit och hem tycker jag inte om alls. Först flyg, sen nattbåt, sen 45 mil med buss. Vad som helst kan hända.

Fyyy vad jag é trött på mig själv! Att jag inte bara kan slappna av och se det positivt, att Johan får ytterliggare en resa som blir ett minne för livet. Varför ska jag alltid oroa mig? Blir ganska arg på mig själv!! Jag vill inte leva i oro, jag vill ta del av allt det roliga livet har att erbjuda. En dag är jag helt enkelt för gammal för att kunna ta del i alla spännande aktiviteter, då kommer jag sitta där på hemmet och undra vad jag gjorde med mitt liv som jag bara fick chansen att leva en gång... Jag hoppas Johan får en underbar resa och kommer hem med många roliga historier, för visst unnar jag honom en sånhär resa! Jag är allt lite avundsjuk på själva körningen, båten, flyget och bussen vill jag dock inte uppleva...

Har fått önskemål om att berätta och visa bilder på Sunes inridning/insittning/tömkörning/longering. Ja, det hade varit roligt om jag kunde göra det. Men just den dagen jag fick hjälp av Tina, den dagen jag faktiskt tänkt hänga på honom på riktigt, med sadel och utan hjälp upp av annan person så stod min jättebebis på tre ben.

På torsdagen va jag i hagen och tittade till honom. Han hade det aldeles lysande och livet lekte. Under helgen hade jag inte mycket tid till honom då det va mässa och svampplockning. Men på måndagen, den dagen Tina hjälpte mig så stod han aldså på tre ben då muggen gjort ett superjobb och skapat STORA räliga sår på höger bak (naturligtvis på det vita bakbenet). Istället för att fixa med aktivitet för honom så blev det sårtvätt och insmörjning. Stackars liten Sune. Åhh vad jag tyckte synd om honom. Visst hade han ont och visst såg det inte skönt ut, men jag tror allt att han é lite gnällig oxå. Att inte ens vilja stå på benet för lite ytliga sår är lite gnälligt för en stor pålle som han. Nåja, han é ju iaf tydlig när något inte är bra...

Såren är bättre nu och snart, snart, snart så é vi kanske igång igen. Vill bara att svullnaden ska gå ner lite till och att sårskorporna ger med sig lite till. Själv är jag ganska spänd på att se vad min Sune säger om att ha mig hängandes på ryggen. Vid två tillfällen tidigare har jag hängt på honom sådär lite i hagen, Johan har kastat upp mig. Men han bryr sig föga, hoppas det fortsätter så.

Trevlig helg gott folk!!

Chisan

Jaha, då har det varit ett blogguppehåll igen. Trots detta har jag trogna besökare till bloggen. Varför har jag haft bloggtorka? Jag har också funderat över detta. Jag har helt enkelt inte haft så mycket att blogga om. Jag har det bra just nu. Alla har vi våra ups and downs, så även jag, men det är inga katastrofer, bara vanligt vardagsliv.

Det händer naturligtvis att man inte vill dela med sig av allt i det offentliga rummet. Så är det väl även nu, alla har vi saker man inte bör skriva om här. Samtidigt är det inget som tynger mig i skrivande stund. I så fall skriver jag om mig själv, min känsla men sällan vad saken egentligen handar om. Saker som kan härledas och handla om andra får man försöka utesluta. Om det inte handlar om roliga saker förståss, då hamnar det "alltid" här kära vänner   

Men de senaste dagarna har jag funderat över blogginlägg och varför jag inte kommer på något bra att skriva om. Jag har med andra ord fått reflektera lite och det är ju inte helt fel. Annars hade jag förmodligen aldrig funderat på hur min vardag ser ut just nu, jag hade bara låtit vardagen rulla på. Likgiltigheten är ibland ett bra vapen mot tråkigheter, men just nu får jag inse att jag har det bara bra och jag är inte det minsta likgiltig. För min ro i kroppen har jag många att tacka, goa, goa vänner, släktingar och sambo. Vad vore jag utan er alla?

Det händer en del saker, sällan eller aldrig sitter man stilla och undrar vad man ska göra med sin tid. Att kunna rida igen är underbart, en stilla stund i skogen på underbar häst/ponny. Att kunna jobba med unghästen en stund, att se hans framsteg och livsglädje. Det är livskvalitet för mig. Vardagslyx helt enkelt!

Nä, vill ni ha roligare blogginlägg än så här så får ni allt ge mig ett ämne att skriva om, hahah!!

Chisan

Varför är det alltid så att när man ens tänkt tanken på att kroppen spelar i samma liga som jag själv, att allt flyter på utan större krämpor - ja, det är då det smäller till, det är då kroppen ska visa på sin styrka (eller svaghet) och jävlighet!

Aldeles nyss hände det som inte får hända, jag sitter rakt upp och ner och läser, inga hastiga rörelser, inga tunga lyft och inga konstiga vinklar men ändå känner jag hur det hugger till och den bestående smärtan är ett faktum! Va fan?!?! HELVETE! Jag vill inte! Hur kunde detta ske nu då? Jag förstår att smärtan gör sig extra påminnd efter ett ridpass, efter en tung dag på jobb eller efter roliga vattenlekar, men inte såhär, inte på detta viset, hur är det möjligt?

Jag har tiggt till mig några alvedon (ju fortare desto bättre har jag lärt mig), jag är tillbaka till att göra mina övningar en gång i timmen och att tömköra Sune ikväll kan jag glömma, att rida behöver jag inte ens fundera på.

Men man undrar varför, jag tycker ändå att jag känner min nya sköra nacke ganska bra vid detta laget, detta hade inte hänt för en månad sedan, då krävdes det mer våld än såhär. Frågan är vad som förändrats, kan det förändras till det sämre, jag trodde nacken skulle bli allt starkare efterhand...

//

Chisan

Jag har tråkigt, riktigt tråkigt just nu. Solen skiner men jag vill inte gå ut, pallar inte helt enkelt. Johan mekar med den förbannade gräsklippare. Att han inte bara kan ta o köpa en ny, hur svårt kan det vara?! Så trött jag blir...

Jaja, jag har iaf lite bilder från senaste tiden.

Av någon underlig anledning så har vi gått och blivit svampfantaster. Ni ser själva, det finns uppenbarligen gott om svamp i år.

Nu har vi även fått med stugfolket ut i skogen på jakt efter skogen guld. Väldigt trevligt och mysigt!

Då och då hinner jag med att rasta Sune. Både tömkörning och longering med sadel hinns med. Sune han é duktig, dock tycker han att sadeln är ett onödigt ont, den fladdrar och låter om han kommer upp i en viss hastighet, därför väljer han att slå ner på tempot - dvs har går inte fram på min uppmaning. Nåja, det kommer väl, bara att kämpa på...

Om vi inte plockar svamå om kvällarna så sysselsätter Johan oss med att sätta ut gösagarn mitt på kvällningen...

Nu har K3 åkt hem, vardagen kryper tätt inpå. Men på fredag kommer han igen! Ja jag tjatar om K3, men det får ni leva med. Vi tar bara igen det vi en gång missade, vi tar igen det med besked och det känns bättre än högsta vinsten på lotto!
Till helgen är det Jakt och Fiskemässan. Inte världens roligaste mässa, men ändå måste man dit. Tur för mig é ju att den nu även innehåller hopptävlingar som jag kan glo på och fördriva tiden med...

Nä, nu ska jag bege mig iväg, ska köpa mig en tömkörningsgjord, det börjar bli dax för en egen sådan. Hoppas Sune blir lika glad som jag, hihi!!

//

Chisan

Jag blir så jävla upprörd över svälten i Afrika. Alla bilder på svältande och sjuka barn. Det ska samlas in penar till höger och vänster. Jag skänker inte en enda krona, jag vägrar. Hjälporganisationerna gör föga nytta, det är inte allmosor som krävs för att rädda land och befolkning. Det krävs ett bättre styre, preventivmedel och kunskap.

– När du hjälper svältande människor hjälper du också de grupper som göder sig på katastrofen, säger Joakim Gundel, chef på Katuni Consult, ett Nairobibaserat företag som ofta ombeds göra utredningar av hjälpinsatser i Somalia, till AP.

Om man vänder på steken, jag ser bara till mig själv, varför skaffar man barn i en svältande värld? Jag skulle aldrig skaffa barn innan jag utbildat mig, innan jag skaffat ett permanent boende, innan jag har allt på det torra så jag kan ge barnet det den förtjänar. Vad tänker man när man sätter barn till världen och man har inte ens mat till sig själv?? Jag blir så jävla förbannad! Vi bombas med bilder på alla dessa stackars barn, bilder som ska få oss att skänka mer och mer. NEJ! Jag har fått nog, om länderna själva inte gör något så varför ska vi?! Allmosor hjälper inte i längden, knappt ens på kort sikt då det mesta går till administrativa utgifter och göder de som redan har vad de behöver. Vad hjälper en tallrik med ris? Nästa dag är barnen bara ännu hungrigare och då finns det inte mer mat...

Skicka dit preventivmedel och lär befolkningen vad detta innebär...

Vilket liv är detta stackars barnet fött till? Hur kan man göra så mot sitt barn? Hur kan man välja sitt eget barnintresse före barnets bästa...?

   Foto: MAGNUS WENNMAN

//

Chisan

Vi började dagen tidigt för att hinna med att gå runt i både arbetslägret och dödslägret. Efter flera timmar i arbetslägret var man trött, ont i fötterna och magen va sugen på lite lunch. Dessutom blir man naturligtvis aldeles trött och matt i kroppen av alla intryck. Men det är inte läge att gnälla, man kommer på sig själv, hur kan man ens tänka tanken på att gnälla om skoskav när jag går omkring och läser om så många människors hemska öde. Vad är mitt skoskav i jämförelse...? Dessutom kunde jag kika upp på hotellet emellan och byta skor, vad gnällde jag över egentligen...?

Nu ska jag försöka ta er på en liten runda genom Auschwitz 2, dödslägret, Auschwitz Birkenau. Området är obeskrivligt stort och det planerades bli ännu större enligt ritningar man funnit från år 1941. Enligt ritningarna som Himmler var med att planera så innefattades det 600 nya baracker som kunde ta emot slavarbetande judar. Endast 300 av dessa hanns med att byggas. Från början var området Polska arméns, där de hade sina baracker. Detta området occuperades av tyskarna och startades upp 1940.

I slutet av kriget 1945 befann sig ca 135.000 fångar i Auschwitz 1,2 & 3 samtidigt. Uppsala kommun har idag 140.000 invånare... Som jag nämde i det tidigare inlägget så vet man aldså inte hur många som mördats i Auschwitz, inte heller hur många som mördats via gasning i Birkenau.

Rudolf Höss.

På Himmlers order transformerade Höss Auschwitz till förintelseläger 1941 och lät installera gaskamrar och krematorier. Höss fann att gasning med kolmonoxid var ineffektivt och introducerade i stället Zyklon B. Den första experimentella gasningen ägde rum i september 1941 på initiativ av Karl Fritzsch, Höss ställföreträdare, och offren var då sovjetiska krigsfångar. 1942 inleddes den systematiska dödsapparaten i Auschwitz, som krävde åtminstone en miljon liv, troligen över två miljoner.

1947 fann man Höss arbeta som lantbrukare. Efter hans rättegång togs Höss tillbaka till Auschwitz där han sedan hängdes. Pålen där han hängdes finns ännu kvar att se.

Här har vi entrén till dödslägret, ni kan skymta tågrälsen, det var här igenom alla fångarna kom via proppfulla tågvagnar...

Fotot nedan är taget från byggnaden ni ser ovan. Det var här de högsta cheferna satt och hade span utöver hela området. Det var bland annat härifrån de övade på sitt prickskytte på oskyldiga arbetande fångar...

Fångarna fördes antingen direkt ner i gaskammaren, eller så valdes de ut som arbetskraft. På bilden här ser ni unga friska och välbyggda män. De har nyss fått överlämna alla sina tillhörigheter, rakat av sitt hår och duschat i iskallt vatten. Vem vet hur många minusgrader det är utomhus dit de snart ska skickas för att arbeta i tunna fångkläder. Tatueringar gjordes på underarmarna, alla namn försvann, istället hette de nu vad numret va på armen.

Pga av tatueringarna som genomfördes under andra världskriget har tyskarna sedan valt att inte ha personnummer...

Man ansåg att alla judar var ohyrabärare, därför ångades deras kläder i dessa "ugnarna". Fångarna fick aldrig se sina egna kläder igen.  

Detta är vad som finns kvar av gaskammaren. Nazisterna gjorde allt för att röja spåren efter sig.

En burk Zyklon B med tillverkaren Degesch' stolta varumärke på. Företaget finns fortfarande kvar och heter numera Detia-Degesch GmbH och tillverkar olika bekämpningsmedel. Så nu vet läsaren vart han skall vända sig om han vill ha effektiva medel mot "ohyra". För mig är det ofattbart att företaget överhuvudtaget finns kvar. Personligen skulle jag aldrig köpa något från detta företag — de är i mina ögon utskämda för all framtid!
 

I den övre delen av lägret fanns en skogsdunge. Dungen känndes konstig, varför fanns just här träd och inte någon annanstans på hela fältet? Det visade sig vara där många fångar fick sitta i väntan på att gaskammaren skulle bli ledig. Alla var hungriga och rädda vilket de skulle ha all anledning att vara...

En ihjälgasad människa hämtas ur gaskammaren...  

...och dumpas sedan här tillsammans med många, många andra.

Nedan ser vi vad som till en början var häststallar. Då de byggnaderna som först var avsedda för människor blev fulla så började man fylla även stallarna. Dessa var inte isolerade och hade endast en liten kamin i mitteln som inte räckte till för att värma upp hela byggnaden å vintern. Ser ni änden på lägret? Nä, det kan jag lova er att ni inte gör... "skogen/dungen" längst upp till vä, det var familjerna fick sitta och vänta på sin tur att komma till gaskammaren. Lite längre till höger (mitt i bild längst bort), där fanns ytterliggare fält där det planerades utbyggnad av lägret... Det ni ser på denna bilden är uppskattningsvis 1/4 av hela lägret.

Barackerna (både de som var avsedda för människor och även stallarna) var inredda med våningssängar. Till en början skulle man ligga 2-3 personer i varje säng, oftast låg man 10-12 personer i varje säng...

Här nedan ser ni toaletterna. Ett avskilt hus inrett endast med hål i en planka.

På denna bilden kan man se fångarna gräva den vallgrav som fanns längst bort i lägret.... Det är inga starka friska män som gräver, det är utmärglade och hungriga män som gör så gott de kan... Observera fångvakterna som står runt om...
 

Här ser ni den färdiga vallgraven... I det ögonblick man står där, en så välgjord vallgrav, man kan nästan se fångarna framför sig när man för en sekund stannar upp och ser längst med vallgraven...

  Bestick och andra småföremål som man hittade vid en utgrävning...

  Bilder och åter bilder. Men denna gången inga typiska fångbilder, denna gången visades privata bilder på de som inte överlevde och vilket deras öde var... Vissa visste man inte vad ödet var utan förblev bara saknade...

Ännu fler bilder...

Ska se om jag inte kan få ihopa något om Auschwitz 3 trots att vi aldrig var där och besökte fabriken.

//

Chisan