Ja idag är det exakt ett år sedan jag blev sparkad i ansiktet. Det har varit ett ganska jobbigt år om man tänker på nackens funktion. Nacken påverkar mig tidvis ganska mycket. Den har en svaghet som gör att om jag inte är försiktig så är jag tillbaka på ruta ett. Jag har frikort hos primärvården och det är jag glad för, annars hade jag varit fattig vid detta laget...

Nu ska jag börja slåss med försäkringsbolagen. Jag rekommenderas att få ett avslut, att "göra upp" med de två bolagen jag har anmält min skada till. Andra tycker att jag ska ha ärendet öppet, OM något mer händer i framtiden. Men vad gör inte det med mitt inre? Att få ett avslut känns mest lockande, att få det ur världen och inte behöva tänka mer på det. Kanske blir det så att man tänker extra på hur nacken faktiskt känns... Nä, att få ett avslut och lämna det bakom mig hade nog kännts bäst för mig själv, även om det kanske inte är smartast...

Men det största ärret av alltihopa har satt sig i själen. Det påverkar mig uppenbarligen mer än jag tidigare trott. Jag är mer försiktig vid hämtning av häst i hage, jag kan rent av tveka att gå in till en häst som stressar i hagen när det är dax att gå in. Nja, det känns inte bra. Jag vill inte bli sparkad eller skadad fler gånger. Jag lär inte ha samma tur två gånger. Nästa gång kan sparken ta ännu mer illa, min nacke klarar nog inte fler sparkar och olyckor.

Frågan är vad detta egentligen innebär. Tanken har helt klart slagit mig att jag ska sluta med hästar, att ge upp och ge efter för den rädsla jag uppenbarligen känner ibland. Jag är inte rädd för hästen i sig, men jag är så jävla rädd att nacken ska få mer stryk. Ingen kan svara på vad vad ytterliggare ett trauma för nacken kan innebära. Men ingen kan lova att jag kan bli förlamad, att mina svaga kotor och diskar går sönder.

Är hästintresset värt detta? Är det lämpligt att ha en häst som blir stressad och skärrad i hagen då hon inte kommer in bland de första? Bör en sådan häst ha en matte som mig? Varken jag eller hon blir trygg av det...

Bör jag ha en unghäst som behöver all trygghet den kan få? Jag jag stå emot, är kroppen stark nog om Sune bråkar? I vilka lägen tar jag ett steg bakåt när jag egentligen borde ta två steg frammåt och ta striden? Vad kan skapas av allt detta?

Men det första steget just nu är att erkänna min rädsla, att inse att jag har ett problem. Frågan är hur jag ska lösa det, fightas och leva med risken eller ge upp och skona nacken...?!

Nä, jag lär aldrig sluta helt med häst, men just nu känner jag att lille Calle hade räckt länge för mig...

Nåväl, nu ska jag strax bege mig till stallet, Blomsi och Tickan ska få nya dojjor idag. Hade velat åka till ridhuset, paddocken har sagt upp sig och åkern känns inte lämplig just nu. Ridhuset hägrar! Vi får väl se vad det blir...

Chisan

Hundens dagbok:

07:00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08:00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09:00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12:00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14:00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15:00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16:00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17:00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18:00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20:00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns! 

22:00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

Kattens dagbok:

783:e dagen i fångeskap...

Mina kidnappare fortsätter tortera mig med sina bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medans jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat.

Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt. Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försäka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst.

Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till "allergi". Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.

Men jag kan vänta.

Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

Jag gillar inte att läsa horoskop, jag undviker gärna att läsa på den sidan i tidningen där dagens hososkop finns. Jag vill inte veta, vare sig positivt eller negativt. Jag vet inte vad jag ska tro om detta med stjärntecken, men jag vill inte bli påverkad, vare sig positivt eller negativt. Men idag läste jg faktiskt om mitt stjärntecken, en övergripande text om hur Oxen är. En hel del stämmer faktiskt in och lite kul är det, så länge det inte kommer så nära som dagliga horoskop... Sådanhär é jag iaf:

Fakta om Oxen

Igår va en knepig dag. Jag hade planerat att rida, men blåsten och allt jävla snöande gjorde att jag avstod. När väl det börjat mojna och slutat snöa så hade jag helt enkelt inte tid att rida. Vi hade planer på att åka till Nova i Lund för att inhandla en vinterjacka till mig. Johan hade naturligtvis även planerat in att köra med sin nya monstersnöslunga. Nåväl, till Lund kom vi, men någon jacka fanns inte att uppbringa. Det är skidsäsong nu, då säljs det knappt några "vanliga" vinterjackor, bara en massa rutiga, rosa, gröna osv...

Nä, någon jacka blev det inte, men istället blev det två par stövlar och ett par mysbyxor... Nä, det va inte lyckat, men jag får väl istället hoppas på att våren skyndar sig att komma istället.

Ikväll ska vi på restaurang, om alla inblandade frisknat till. Vid flertalet gånger har vi skullat hit men alltid misslyckats, det har varit fullsatt varenda gång. Nu har vi däremot lyckats boka bord till ikväll, HÄR kan ni kika in på restaurangens hemsida. Det är en tapasrestaurang och det ska onekligen bli spännande. Den tapasrestaurangen Johan och jag först upplevde låg på en liten ö i Thailand och drevs av en svensk kille och en kille från Australien. Det var ett fantastisk litet ställe med mat från himmelriket, minns att vi var där ett par gånger och käkade slut på delar av sortimentet   

Efter lite sökande så hittade jag faktiskt hemsidan på den underbara restaurangen i Thailand, på ön Koh Tao, lite halvtrist sida, men HÄR har ni den iaf. Oj vilka minnen som far genom hitt huvud nu, saknar faktiskt vissa delar av Thailandsresan, just nu önskar jag att jag satt där vid det kristallklara vattnet, stilla i vinden, icetéet i handen, solbrillorna på... Någon Thailandsresa blir det nog aldrig igen, jag får leva på minnena... Just nu önskar jag att jag hade lite Thaibilder att visa, men det är värre med den saken, kanske till en annan gång...

Och däääär tog all min skrivarlust och inspiration helt slut...

Tack för mig

//

Chisan

ja, idag är det dag före röd dag, dvs att det verkligen känns som fredagkväll trots att det bara är onsdag. Men det är gott, helnice med en extra ledig dag imorgon. Sitter här med vetevärmaren, ett glas rött vin och väntar på att middan ska bli klar. sen lär jag somna som en stock i soffan. Känner mig inte helt frisk fortfarande, men ingen feber så jag é på benen utan problem. hade både tid och bra väder för en ridtur idag, men jag hittade aldrig motivationen tyvärr. får väl se hur det blir imorgon, hinner jag både rida och ta mig till Lund och inhandla en ny vinterjacka? ja, det återstår ju att se...

Såhär kommer jag se ut o sisådär en timme eller så...

Kommer ni ihåg hur Sune såg ut för en tid sedan? Jag kan nu förstå hur föräldrar snackar om sina barn, de växer upp så fort... Sune har ju som sagt blivit en riktig tonåring, ska ställa till med en massa problem hela tiden. Nu välter han ut sitt kraftfoder, måste inhandla en såndär balja att sätta i ett bildäck så han inte lika enkelt kan välta ut maten i den tjocka snön och sen inte kunna äta upp...

Här va han lite mindre och betydligt mer lättreglerad, då gick han att brotta ner, men nu é den metoden körd, hahah!!

Här står han med sin storasyster.

Tack för mig, nu är det maudadax!

//

chisan

Ja, nu kryper vardagen på igen. Iofs är detta en lite lustig vecka med avbrott på torsdagen, en kort och avhuggen mjukstartsvecka med andra ord.

Jag känner mig slö och hängig. Fryser, men känner mig inte sådär sjuk, det är bara så jävla kallt emellanåt. Har införskaffat nya filtar och ny microvågsugn så nu ska jag inte frysa. Microvågsugn?! Ja, där jag värmer (eller min älskade Johan värmer) min nya lavendeldoftande vetevärmare som jag fick i julkapp av min mor. Vår gamla microvågsugn pajjade precis till julen, då hade vi ingen lust att ge oss ut för att leta en ny, men igår så lyckades vi till slu hitta en i Eslöv, den skulle ju vara prisvärd (jag lägger inga dyra pengar på en så löjlig sak som mico som dessutom ska döljas i ett skåp alltid) och dessutom vara liten nog att få plats i skåpet. När vi väl fått den på plats så fick Johan springa flertalet gånger och värma på min vetekudde, shit vad nice det va! Den fick även följa med mig i sängen och värma mig   

Igår fick jag Sunes hovar verkade. Det gick bra även denna gången. Om Sunde får mat under tiden så går allt som på en räls. Men han börjar bli störig, han har tuffat till sig, börjar visa humör och en hel del åsikter ibland. Någon som har lite tid över för en störig tonåring kanske?! All uppmärksamhet och uppfostran (!) han kan få tas gladeligen emot!

Sune är inte så liten längre. Mätte honom lite halvseriöst för någon vecka sedan, han är redan 160cm i manken! Han är fruktansvärt överbyggd bak just nu så man kan undra vart detta ska leda hän...

För er som inte finns på Facebook så kommer här några bilder på mig och Blomsi. Jag tänker självklart då på mamma, Krille & Lina! Annette har ju äntligen tagit sitt förnuft till fånga och blivit en FB:are till slut!!

Jag skulle gått på massage idag, men det får utebli. Hostar och snorar fortfarande. Känns jävligt drygt faktiskt! Men det är på bättringsvägen så det känns positivt. Kanske jag får för mig att rida lite ikväll, om jag orkar och om vädret inte ställer till det. Det ska ju visst bli mer snö redan idag.

Numera är jag åter patient hos sjukgymnasten på vårdcentalen pga av nacken. Vi får väl se vad budet blir imorgon när jag ska på återbesök. Hon vill väl att jag ska komma och träna igen, men jag har ju fan inte tid med det, när ska jag hinna det?! Bahhh, känns inte kul! Jag måste väl kunna ha ett liv oxå?

Sen blir jag ju inte av med min nästäppa. Efter över 10års användning av Otrivin Nässpray så har äntligen läkarna insett att problemet är ganska brett. Jag har nu fått en tid till Öron/Näsa/Hals, dvs till specialister på detta området. Jag bävar lite för besöket, undrar vad mer de kan göra som inte min allergiläkare kan göra?!?! Hmm, ja, vi får väl se...

Sen ska jag även göra ett nytt försök att ta mig till Hälsoenheten i Lund. Dvs rökavvänjning. Jag är inte fullt motiverad än, men jag ska ge det en chans och se vad de kan hjälpa mig med. Jag vill ju knappast gå upp i vikt av det, då kan jag lika gärna dö av rökningen som av övervikten...

Tack för mig!

//

Chisan

Jaha, då var det år 2011 helt plötsligt! Detta året har gått fort, precis som alla andra år. Det gågna året har varit fyllt med händelser, både positiva och negativa. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla året som nu ligger för mina fötter. Men som vanligt så händer saker utan att man egentligen själv påverkar det. Oftast i positiv mening då jag har helt fantastiska människor runt mig, människor som bryr sig, som ser mig och som finns där för mig i ur och skur. Slutet på året har ändå varit i väldigt positiv mening, saker och ting har förändrats mot det positiva, jag mår relativt bra, jag kan egentligen inte klaga, men vissa orosmoln finns alltid, men det kanske kan ske en förändring även där, vi får väl se, jag har iaf bestämt mig för att ge det en chans och se vad som händer...

Idag har jag iaf äntligen fått tummen loss att ladda in alla bilderna som jag tagit med nya kameran. Över 300 bilder på sisådär 2 veckor. Här kommer lite smakprov på dessa...

Emelie och Blomman i vinterlandet.

  Emelie och Blomman i vänstervarv, hahah!   Krille och Linas fina Misa. Vilken underbar kise!   Gamlemis! Haha, Bamsen, han é ju kul, ingen fotomodell precis, hahah!  

Lilla Anna var på besök en hel dag. Tur jag hade K3 den dagen som sysselsatte denna lilla energitös!

Sen hade vi den årliga festen på Juldagen, en riktigt kul kväll med nära och kära!

  Och Emelie va hemma och festade loss med oss!  

Krille hittade en skön plats i gamla gungstolen på annandagen.

Nyår firades hos stugfolket. Vi fick trots förkylningar och magont en riktigt, riktigt mysig och trevlig kväll tillsammans!! Kan knappt tro det é sant att jag har så goa vänner på gångavstånd, en idyll helt enkelt!

  Jessica, kvällens ljudtekniker!  

Johans hemmabygge. Ramen framsatt i väntan på att täljstenen ska bli tillräckligt varm i ugnen.

Denna väcker minnen från en svunnen tid. Den tid då jag bodde hemma, den tid då jag upplevde hur en kärnfamilj fungerar, då jag upplevde en naiv trygghet, minnen från barndomen, minnen från mysiga kvällar med familjen... Det gör mig både glad och ledsen, tänk som allt kan förändras... Vid flertalet tillfällen lagade vi då mat på en liknande sten, som med åren gick sönder på grund av flitit användande, nu väcker vi minnena till liv igen...

Men just denna täljstenen har en kul historia. Själva stenen (som kommer på nästa bild) satt på en kamin som fanns i det huset Jessica och Mattias köpte för 1½ år sedan. Om jag minns rätt så har den kaminen stått i huset sedan 1940-talet. Vem kunde ana att vi år 2011 skulle sitta och laga mat på den...?! Snacka om återvinning, hahah! 

Med dubbla grytlappar så gick det till slut att få stenen på bordet!

Riktigt gott blev det!

För säkerhets skull så plockade vi fram brandsläckaren, man vet ju aldrig, hahah!

Ojdå, nu gick jag visst händelserna i förväg. Här har vi ju en liten bild på förrätten, vitlöksräkor, en favorit i repris!

Åsså avslutas inlägget av en knasbild, men det är ju ett litet bevis på att vi hade en kul kväll när vi firade in det nya året i Gamla Boo!

Och däääär hade jag tänkt avsluta mitt inlägg för dagen, men då dök helt plötsligt ett sött litet rådjur upp i min trädgård. Rådjur är ju helt underbara! Hade självklart nya kameran bredvid mig och jag lyckades få några bilder!

Sötnosen tuggar på mina vissna blommor...

Efter några minuter slickar hon sig om munnen och kilar vidare...

Nu får det vara bra för idag tror jag...

Tack för mig!

//

Chisan

...än aldrig.

Det är snart en månad sedan jag bloggade sist. Jag har helt enkelt inte haft något tillräckligt bra att skriva om. Eller så é det kanske inte, det handlar väl snarare om att den senaste tiden varit berg och dalbana för mig och livet har kretsat massor kring lite väl känsliga saker som jag i dagsläget väljer att inte skriva om här. Hur jag än skriver så finns det alltid både en och två läsare som nu undrar om allt är ok med mig och "vad har hänt". Det är svårt att dra gränsen för vad man ska och inte ska skriva på bloggen, hur öppen ska man vara?! Det finns massor att skriva men vissa saker kanske man skäms över och andra saker är lite väl privata. Jag skulle kunna skriva en hel bok om mitt 27-åriga liv utan att läsaren för en sekund skulle blivit uttråkad. Både saker som skett, men som även pågår för fullt, i det fördålda, i det som man skäms över men som man inte borde skämmas för. En dag kanske jag startar en ny blogg med ett helt nytt fokus eller så blir det den dära boken som jag tjatat om, vi får väl se...

Just nu är jag iaf sjuk, dunderförkyld och bävar inför morgondagen. Jag vill ju vara frisk till nyår! Nåväl, det var längesedan jag var riktigt sjuk så jag antar att det var min tur nu... Nu ska man visst vaccinera sig igen mot den så kallade "nya infuensan" (fd svininfluensan). Jag trodde det räckte med att man gick förra året?!?! Jävla skit, jag vill helst inte ha fler sprutor, jag ville knappt få den första, vill inte ha en massa biverkningar...

Den senaste veckan har varit idiotstressig. Jag har nog fan aldrig varit så tressad någonsin tidigare. Jag utförde till och med en så kallad vansinnesfärd i Höör på Julafton, för att hinna med att lämna julklappar och lämna över en julblomma (som knappt visade sig betyda något för någon, helt i onödan med andra ord). Med bara några ynka millimeter lyckades jag undvika att det small. Det hade självfallet varit mitt fel, jag kom för fort, visade noll hänsyn och sen gled bilen... Men som sagt, med nöd och näppe klarade jag mig, turen va på min sida av någon anledning.

Men denna veckan har ändå haft sina roliga inslag. Emelie har varit hemma! Vi lyckades pricka in några dagar så vi kunde ses, timmar som var väldigt trevliga! Synd bara att hon nu åkt tillbaka till Tyskland och nu lär det dröja innan hon kommer och hälsar på oss igen. Kanske ska jag kunna åka dit och hälsa på henne till våren...?! Vi får se, kanske, kanske...

Men den planerade juldagen blev kul, lite mer blandat folk, men det var verkligen kul! Synd att Jägers blev en sån besvikelse, jag var nog aldeles för nykter för Jägers denna kvällen... Hädanefter får Jägers utebli men förfesten med stallgänget och goa vänner kommer bestå - och där med basta!

Johan och jag fick så äntligen den dära kameran jag tjatat om, eller fick och fick, vi fick köpa den. Men vi köpte den tillsammans, som en julklapp tillsammans. Det blev en Canon G12. Måååånga funktioner som jag INTE begriper mig på, men på autoläge tar den helt ok bilder, även i rörelse! Med tiden så ska jag nog kunna lära mig den lite granna, får ta lite hjälp och kanske öppna instruktionsboken...

Med andra ord så hade jag faktiskt lite bilder som jag kunde lagt upp, men nu har jag inte riktigt fått tummen loss till detta, men Lina skickade lite bilder här om dagen (bilder jag glömt bort...)

Osminkad bild som jag inte minns var den tagits och vilket år...

Jag och mina brödrar för några år sedan... Kanske dax att ta en ny bild?!

   Tack för mig! 

Gott Nytt År på er alla!!