Jag har träningsvärk och det känns underbart. Jag har äntligen börjat rida igen. Condrad har kommit. Det är en stor pålle som jag har på foder. Nacken värker, jag går regelbunder på sjukgymnastik för att jag ska kunna leva det "normala" livet igen. Jag är inte helt säker på att jag kommer kunna rida i längden, men jag ger det ett gott försök iaf. Det vore trist om det inte skulle funka, egentligen har jag nog gett mig i kast med ridningen lite för tidigt, men jag vill så gärna rida, jag måste hålla ridningen igång, hur ska jag annars kunna rida in Sune när det blir dax om sisådär 2år...??

Calle skitgris! Rullade sig, eller rättare sagt gnodde in skiten ordentligt hela 3 gånger på raken....

  Jessicas fina uppsättning. Den fyllde sin funktion, men det va inte värst vackert. Vi höll oss i skogen så ingen såg oss, hihi!   Condrad. Tyvärr suddiga bilder...     Här har vi Flipper! Det är min och Jessicas lilla båt. Vi har faktiskt hunnit med ett antal mysiga (och mindre mysiga) rundor på sjön. Känns som ett bra köp. I vinter ska hon få en makeover, ny färg, lite rolig utrustning och en del ska lagas så hon blir i toppskick. Nästa sommar ska hon tjänstgöra som mobilt soldeck      Johan och Mattias é snälla som fixar och trixar för vår skull! Premiärturen fick de snällt åka på själva, vi stod tryggt på bryggan o kikade på pågarna när de gav sig på sjön i halv storm...

I helgen är det dax för den årliga Jakt & Fiskemässan. Detta året har jag ingen uppgift, jag ska bra stryka rundor och göra precis vad jag vill. Tur för mig att de nu även ordnar hästtävlingar. Dessutom kommer K3 på besök, vi ska nog kunna roa oss utan problem   

HÄR kan ni se helgens program på hoppbanan på Bosjökloster!

Tack för mig så länge, hoppas vi ses på mässan i helgen!

//

Chisan  

Nu é han på plats i sin hage, nybesiktigad och redo att bli lite drillad   

Som ni se så é han ganska maffig, hans ägare står stolt sidan om sin "lilla" Bobo.

Nä, nu é jag helt slut i rutan, dax att inte kvällsläge i soffan.

Tack för mig!

//

Chisan

Jag blir så förbaskat trött på detta. Historien är lång, men jag ska försöka korta ner den en aning. För en tid sedan blev jag sparkad i ansiktet, antar att alla minns de fina bilderna på mitt blå/lila öga. I mitt stilla sinne tog jag förgivet att det bara var ögat och ansiktet som tog stryk. För sisådär två månader sedan visade det sig att så inte alls var fallet. Nu är saken inte helt utredd men det lutar mot att jag fått en whiplash med en eller flera diskutbuktningar. I början när det var som värst, när sjugkymnasten vred mig så hela kroppen krampade då rann tårarna obehindrat. 27bast och knappt kunna klä sig på egen hand, att vända sig i sängen på natten var en omöjlighet. Livet känndes om möjligt ännu tuffare. Min älskade hot shot såldes till en yngre förmåga med framtiden för sig. Mitt självförtoende kördes i bottnen och det var nära att jag la mig i sängen och med tanken att aldrig mer kliva upp.

Semester kom, sjukgymnasten peppade mig, verkade ge sig fan på att hjälpa mig. Jag gav mig fan på att göra mina övningar trots att de skulle göras varannan timme oavsett i vilken världsdel och i vilket sammanhang jag befann mig. Det betydde att jag under hotellfrukosten, i solstolen, i affären, på restaurangen, på balkongen gjorde mina övningar som till sist började visa resultat. På tredje återbesöket hos sjukgymnasten var jag 90% bättre och jag började känna hopp om ett drägligt liv igen.

Idag är jag aldså tillbaka på fucking jävla ruta nr 1 igen!! Helvete! Tårarna rinner igen när sjukgymnasten böjer och bänder i mig, det gör så jävla ont! FAN!!

Ett regält bakslag. Varför?? Min första jobbedag efter semestern påbörjades igår, mycket stillasittande arbete, jag faller gärna frammåt och vill vila hakan på handen. Iom detta så faller gärna disken bakåt/utåt och det blir sen ett helvete för mig. Så nu é det upp till mig igen att få skiten på plats igen, nu blir det på jobb jag får göra mig till åtlöje när jag gör min övningar, that´s life...

Idag är ingen bra dag för bakslag. Idag kommer nämligen Kondrad, en pålle jag ska ha på foder en tid. Jag kastar mig in i leken, jag vill så gärna, det måste funka, jag vill, jag vill, jag vill... Han är ingen hoppstjärna och förmodligen håller inte min nacke för sådana övningar heller. Därför ska jag nu bli dressyrtant en tid och jag hoppas det ska fungera bra. Lägger ut bilder på honom så fort jag kan.

Här kommer iaf lite bilder på HS! Han är ett avslutat kapitel för mig, men han kommer alltid ha en liten del av mitt hjärta. Han är saknad, men jag är oxå helt övertygad om att han har det hur bra som helst och att jag iaf försökt ge honom de bästa förutsättningarna för framtiden. Han flyttade bara några kilometer bort så det känns tryggt...

Jag och Johan tog en tripp till Polen för att fira lite semester. Jag hade inga stora förhoppningar på detta men det slog alla förväntningar. Det var verkligen superfint och vi kommer definitivt åka dit igen!

Här kommer lite bilder...

Snuskgubbe till massör!

Beachen!

  Persson i parken.     

Johan med sitt nya paraply.

När det regnade så regnade det ordentligt. dagvattenbrunnarna var nog inte riktigt avsedda för så mycket vatten. En upplevelse vi sent kommer glömma. Vi var nämligen strandsatta på hotellet tills det hade gett med sig...

  Översvämmning i den fina praken.   Johan skulle naturligtvis skjuta, vi fick massor av småbjörnar med oss hem, någon stor nalle blev det aldrig trots att Johan sköt bra.     

Ibland va det lite knivigt att få ut sin bil, för er som inte vet så är den gröna bilen vår...

Persson på piren en varm sommarkväll.

  En av gågatorna.     

Tack för mig så länge...

//

Chisan

Jag har ju då varit ganska kass på att uppdatera den senaste tiden, jag vet. Nu é jag och Johan iaf på semester i otippade Polen. Här é över förväntan och vi trivs riktigt bra.

Har lånat Jessicas kamera så när jag kommit hem ska jag ta mig tid att uppdatera på riktigt. Sen senaste uppdateringen har det hänt massor, det lär nog bli ett långt inlägg känns det som. 

Här kommer lite bilder från orten vi befinner oss i nu.

//

Chisan

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Just nu går jag som i ett töcken, vet varken ut eller in. Dock börjar vissa knutar lösa upp sig och det känns som om det faktiskt bär av mot rätt håll. Håller tummarna för att allt ska lösa sig på bästa tänkbara vis.

I helgen bär det av till Falsterbo. Vet ärligt talat inte om det ska bli nice eller om jag hellre stannat hemma och solat. Värmen gör mig mer eller mindre tokig, var tog "lagom" vägen?! På söndag ska det bli 32 grader och jag har inte en chans att komma till någonstans där det finns chans till ett svalkande dopp. Istället ska man springa runt bland en massa hästtokiga människor, dammet yr, svetten rinner och på läktaren kommer det vara trångt... Nja, i år ser jag nog inte fram emot Falsterbo egentligen, men dit ska jag, både lördag och söndag...

Skrivarlusten finns inte riktigt för tillfället, vilket ni antagligen märkt. När jag väl sätter mig för att skriva en rad eller två så blir det mest i negativ bemärkelse. Nog har jag mina bra stunder mitt i all röra, men om jag skriver om de goda stunderna så känns det som om jag försöker lura mig själv. En knepig känsla, jag borde peppa mig själv att vara glad och pigg, inte sönderstressad och ångestfylld. Jag skulle nog kunna vända på allt, om jag bara orkade, om bara hästen får ett nytt hem snart, ett hem där jag vet att han får det bra, att bördan från mina och andras axlar lyfts, låt mig få lite andrum och få tänka på mig själv. Och varför händer det alltid saker runt omkring mig som JAG måste ta tag i, varför é det alltid mig problemen läggs på? Tänk om vissa människor kunde ta tag i sina egna problem och skona mig för en gångs skull, ta sig i kragen och skaffa sig ett eget fungerande liv.

Många saker ligger på is, har lite svårt att tänka frammåt och att glädjas åt att det är sommar. Jag tänker hela tiden "om jag bara får det och det löst" så kan jag tänka vidare på nya och roliga saker som ska ske i sommar. Hjärnan går på tomgång, den orkar inte planera, vardagen flyter på, minnet sviker, jag blir en dålig vän/sambo och familjemedlem, men jag orkar inte engagera mig mer, det får bli som det blir helt enkelt, jag låter andra överta min planering och jag försöker istället hänga med så gott det går...

Det har snackats om att ev åka utomlands i början på nästa år. Detta innebär naturligtvis att jag måste flyga om vi vill till någon värme. Det enda rätta(?) är att kasta sig in i någon form av terapi. Jag har kollat upp KBTpsykologer och det finns visst en snubbe i Höör som ev kan hjälpa mig. Men jag har fastnat, jag kan inte ringa eller maila. Man undrar vad det kommer leda till, vad ska han in och rota i? Hur mycket ska han dra upp, hur mycket i det förflutna och kanske undermedvetna ska han rota i? Näääää, jag vet faktiskt inte om jag vågar, det kan bli för mycket just nu, eller så är det just nu man faktiskt ska kasta sig in i leken, jag vetefan, vi får väl se hur det blir...

Ja, vilket jävla upplyftande inlägg. Jag sa ju det, när jag väl skriver så blir det bara negativa saker, hatar det! Just därför skriver jag inte så mycket för tillfället. Kul med en blogg med en massa negativa tankar. Som bloggläsare hade jag inte lagt mycket energi på en blogg som denna...

Här kommer lite bilder från en helskön sommarkväll. Tina & Tomas på besök!

//

Chisan

Enligt sajten planecrashinfo.com finns det enbart 101 stycken flygbolag i världen som inte varit inblandade i flygolyckor. Bland dessa finns Ryan Air, EasyJet och Virgin Atlantic.
Ryan Air är ett irländskt flygbolag, tillika ett av de största lågprisbolagen i Europa med sina 26 destinationer i Europa och Nordafrika. Flygbolaget har funnits sedan 1985.

Vidare skriver sajten att en studie av International Air Transport Association, IATA, från 2007, visar att det ryska luftrummet är det farligaste att flyga genom. Ryssland och forna Sovjet har haft tveklöst flest flygolyckor, baserat på statistik fram till år 2006.   
Medan de amerikanska flybolagen American Airlines och Pan Am har varit inblandade i de största flygkatastroferna.

-------------------------------

Jag har aldså redan åkt över Ryssland med Pan Am!! Det farligaste luftrummet i det farligaste planet, tro fan man blivit flygädd!! Ska jag någonsin flyga igen (vilket jag nog måste göra någon gång) så lär det bli med Ryan Air och inget annat. 

Vem fan har slängt iväg nyckeln till den box jag är instängd i? Jag vandrar runt som i ett töcken och har lite svårt för att njuta av livet för tillfället. Efter gårdagen borde jag vara på bättre humör, det känns faktiskt lite bättre, nu é det bara att hålla tummarna.

Men allt känns som ett nederlag, en besvikelse som jag kanske aldrig kommer över. Hur kan man vara så säker på att man ska göra en sak och sen känna skam, skuld och besvikelse samtidigt? Det är en extrem seg berg och dalbana för mig just nu. Jag börjar känna att min identitet, den jag varit sen lite börjar ändras, ändras till något jag inte vill vara. Varför kan jag inte bara gå motströms en stund och hitta tillbaka. Varför ger jag upp? Har jag gett upp eller behöver jag bara andas en stund innan nästa etapp? Varför försvann sugen utan att jag ville? Varför vill jag en sak och gör en annan?

Nu é det sommar, eller solen skiner iaf. Broren kom igår och det jag planerat för den senaste veckan sker kanske i dagarna, det borde jag vara glad för om man tänker logiskt, men jag orkar inte tänka, jag låter det bara ske. Boxen jag är instängd i tillåter inga utsvävningar, allt måste bara ske och helst utan känslor, det blir lättast så...

Ska försöka se förbi allt elände och fokusera på broren, han ger alltid livsglädge och har lätt till skratt och leende. Kanske kan jag sluta lite tidigare, flexa ut och åtminstonde njuta lite av solen...

//

Chisan

Här kommer ett boktips inför sommar och semester. Den är fruktansvärt bra, den kommer nära, det känns obehagligt på väldigt många olika plan, det går inte att lägga ifrån sig boken förräns den är slut...

Skriven av Margaretha Sturesson.

//

Chisan