Man delar in sorgearbete i olika faser. Trots att jag nog aldrig gått igenom en sorgeperiod (eller har jag det kanske??) pga av mig situation med nacken så vill jag ändå använda mig av ett begreppet "nyorienteringsfas". Jag har skadat mig, blivit utredd och undersökt, domen har fallit och nu é det bara för mig att blicka frammåt och lära känna min nya (mer särgade och åldersmärkta) kropp och var mina begränsningar och möjligheter finns. Jag är inte glad för att se begränsningarna, lättare att se möjligheterna. Säger jag att jag är begränsad pga min nacke i vissa aktiviteter så lär jag mig själv att hela tiden ta det lungt, kanske lite för lungt? Det i sig kan leda till andra och mer invecklade begränsningar... Jag måste testa gränserna, se till att hålla min träning igång på jobb, hos sjukgymnasten, i stallet och i all övrig tid.    

Jag har aldså en felställning i min nacke som gör att jag fått dessa problemen. Röntgen är något fantstiskt, men efter alla bilder som är tagna på mig så lär jag ju snart vara full med cancer istället! Det går antagligen inte att göra något åt (tror jag inte iaf, svårt att säga eftersom min läkare va regält stressad igår), jag måste själv ge mig den tid som behövs och den rätta träningen. Det är upp till mig nu!

Nu ska jag ge mig i kast med att slåss med försäkringsbolagen, alltid lika kul...      

//

chisan