Nu har jag tyvärr inte tillgång till bilderna från helgen, men jag kan ju berätta lite hur det gick.

Först och främst måste jag ju berätta att jag faktiskt överlevde båtresan både dit och hem.    På väg till Ystad i fredags började det kännas regält i magen, jag ångrade att jag ens funderade tanken på att följa med och utsätta mig för detta igen. Vi klev på båten, intog våra hytter. Alla utom jag klädde av sig, jag tog istället på mig en extra tröja då jag kunde ana att jag skulle behöva sitta ute på deck.

Båten började bege sig ut, det gick ganska bra, en liten stund. Alla var hungriga, vi satte oss på restaurangen för att äta, även jag beställde in mat. Efter ännu en liten kort stund så fick jag ge upp, jag satte mig på deck, försökte hitta en bra plats där det blåste så lite som möjligt. Jag satte mig på en svart gummimatta för att i möjligaste mån slippa få ont i rumpan, jag skulle ju trots allt sitta där måååånga timmar (typ 6 timmar)...

Snälla Benny kom och underhöll mig en stund, han fick mig att vandra runt på båten en stund och han försökte verkligen få mig på andra tankar. Väldigt snällt att han tog sig tid till knäppa mig en stund.

Deppig och ångestfylld satte jag mig så sedan åter i min hörna på den svarta gummimattan. Jag började frysa, det blåste upp och började regna och naturligtvis började ju båten gunga ännu mer än tidigare (nä, den gungade inte jättemycket, men tillräckligt för mig!). Johan hämtade först min jacka som jag packat ner i förebyggande syfte, den räckte inte långt, sen knallade han även till receptionen och fixade en filt. Sen kom även Vera (som satte sig på den svarta gummimattan med ljusa jeans...) och gjorde mig sällskap, där satt vi och satt, pratade lite häst och jag försökte konsentrera mig på annat än att horisonten vandrade upp och ner... Jag va nog inget roligt sällskap, men jag försökte verkligen vara social, jag ville ju vara social, det va ju semester!

Jag gav upp, igen. Johan sprang och hämtade vatten och jag förberedde mig för att faktiskt inta några piller som jag hade i väskan och natuligtvis fått utskrivet. Maxdosen va 4 piller och jag tog 3 av dessa. Snälla Ann-Sofie och Camilla servade oss med The och kaffe. Vilka underbara människor allihopa...

Efter sisådär 25minuter började pillerna verka på riktigt. Jag som trodde jag skulle bli trött och avslappnad blev istället helt tokig, skrattade och fnittrade åt precis ingenting (värre än en bra fylla)! Shit, jag fick hela gänget med mig så där satt vi och skrattade allihopa. Antar att de skrattade åt mig och inte med mig, men det bjuder jag gärna på!! Efter ännu en stund så kunde jag till och med gå in i båten och sätta mig hos de andra. De sista timmarna kunde jag därför tina upp och slappna av, helt underbart! I det läget undrar man vad jag varit rädd för egentligen, idiotförklarar mig själv...

På fredagskvällen han vi med ett restaurangbesök med god mat. Lördagen bjöd på helt fantastiskt väder, det va linne och kortbyxor som gällde (synd att jag lämnade just kortbyxorna hemma...). Solen sken och vi hade verkligen en helt underbar dag tillsammans allihopa. På eftermiddagen badade vi i inomhuspoolen, vissa av oss badade till och med i havet (dock INTE jag) och bastade. Sen lite förfest, restaurangbesök, barbesök och sen avslutades kvällen med bowling på en av världens sämsta banor (sämst enl bowlingproffset Johan och Johan som aldrig strikade. Jag däremot fick till två strikar och är ganska mallig över det, hahah).

Även söndagen bjöds det på riktigt fint väder. Medans vissa tog sig ut för att shoppa det sista så intog jag, Johan och John solterassen med kaffe och The högsta hugg, vilken skön morgon! Känns som att det va de sista härliga soltimmarna för detta året...

Båtfärden hem gick sådär. Jag förberedde mig åter igen på att behöva sitta ute eller försöka sova. Jag knaprade både lugnande och sömpilla. Med andra ord kunde jag sova mestadels av resan hem. Men jag är ganska sur på mig själv, hade jag bara lugnat mig så hade jag insett att havet visade sig från sin bästa sida och där va inte en krusning så långt ögat kunde nå. Med andra ord hade jag aldrig behövt stoppa i mig alla de pillerna... Nåja, lite extra sömna kan väl inte skada...??

Bilderna kommer så fort jag kan! Ojdå, detta blev ju en hel uppsats.... Jag har egntligen mer att berätta, men jag antar att ni é nöjda för stunden, om ni ens orkade läsa ända hit ner...

Ska se om jag inte kan fixa lite bilder på Suna oxå, han har ju fått ny hade och nya hagkompisar på nyinvigda lösdriften. Men han saknar sin Molle! Stoet med sitt föl släpper inte riktigt in Sune i sin gemenskap, nu har Sune ingen att busa med. Kanske kommer det en annan på lle oxå som é lika gammal som Sune. Då lär det gå vilt till i hagen skulle jag tro...

Tack och hej!

//

chisan

Det är lätt att trampa i sin egen fälla, den där man bara gräver sig djupare och djupare ner. Vem skyller man för det? Helst inte på sitt inre utan på kroppen och yttre faktorer. Efter att ha läst hjärnforskaren Jill Taylors kloka ord...

"Det är viktigt att vi inser att vi kan känna fysisk smärta utan att haka på den känslomässiga tankebanan för lidande. Det kanske inte är ett val att uppleva fysisk smärta, men att lida är ett kognitivt beslut"

...så får jag en liten annan syn på mig själv och hur mycket mina tankar påverkar mig och mina beslut för att vara olycklig och gräva ner mig eller om jag bara ska vända på skiten och bestämma mig för att helt enkelt må bra? Det låter enkelt, eller hur??

//

Chisan