...varg é precis vad jag inte är. Idag, eller typ om 40minuter åker Johan norrut, närmare bestämt till Karelen i Ryssland. Han och ett gäng galna pågar ska köra motorcykel där en vecka. Jag vet att Johan har full kontroll på sin hoj och det oroar mig inte det minsta. Men resan dit och hem tycker jag inte om alls. Först flyg, sen nattbåt, sen 45 mil med buss. Vad som helst kan hända.

Fyyy vad jag é trött på mig själv! Att jag inte bara kan slappna av och se det positivt, att Johan får ytterliggare en resa som blir ett minne för livet. Varför ska jag alltid oroa mig? Blir ganska arg på mig själv!! Jag vill inte leva i oro, jag vill ta del av allt det roliga livet har att erbjuda. En dag är jag helt enkelt för gammal för att kunna ta del i alla spännande aktiviteter, då kommer jag sitta där på hemmet och undra vad jag gjorde med mitt liv som jag bara fick chansen att leva en gång... Jag hoppas Johan får en underbar resa och kommer hem med många roliga historier, för visst unnar jag honom en sånhär resa! Jag är allt lite avundsjuk på själva körningen, båten, flyget och bussen vill jag dock inte uppleva...

Har fått önskemål om att berätta och visa bilder på Sunes inridning/insittning/tömkörning/longering. Ja, det hade varit roligt om jag kunde göra det. Men just den dagen jag fick hjälp av Tina, den dagen jag faktiskt tänkt hänga på honom på riktigt, med sadel och utan hjälp upp av annan person så stod min jättebebis på tre ben.

På torsdagen va jag i hagen och tittade till honom. Han hade det aldeles lysande och livet lekte. Under helgen hade jag inte mycket tid till honom då det va mässa och svampplockning. Men på måndagen, den dagen Tina hjälpte mig så stod han aldså på tre ben då muggen gjort ett superjobb och skapat STORA räliga sår på höger bak (naturligtvis på det vita bakbenet). Istället för att fixa med aktivitet för honom så blev det sårtvätt och insmörjning. Stackars liten Sune. Åhh vad jag tyckte synd om honom. Visst hade han ont och visst såg det inte skönt ut, men jag tror allt att han é lite gnällig oxå. Att inte ens vilja stå på benet för lite ytliga sår är lite gnälligt för en stor pålle som han. Nåja, han é ju iaf tydlig när något inte är bra...

Såren är bättre nu och snart, snart, snart så é vi kanske igång igen. Vill bara att svullnaden ska gå ner lite till och att sårskorporna ger med sig lite till. Själv är jag ganska spänd på att se vad min Sune säger om att ha mig hängandes på ryggen. Vid två tillfällen tidigare har jag hängt på honom sådär lite i hagen, Johan har kastat upp mig. Men han bryr sig föga, hoppas det fortsätter så.

Trevlig helg gott folk!!

Chisan