Tänk er in i denna situationen-

Du är mamma till tre barn, tre fina pojkar, varav den yngsta har en medfödd CP-skada. Du är ett träningsfreak och är även instruktör i aerobic.

Redan med dessa förutsättningarna har jag svårt att förstå hur man får ihopa vardagen. Tänk dig själv hur mycket ett "vanligt friskt barn" behöver (sport, kompisar, kläder, skola, läkarbesök...osv, osv), tänk då hur mycket ett barn med en CP-skada behöver (skola, träning, hjälpmedel, bostadsanpassning, fritid, läkarbesök och ständig tillsyn)!

Ovanpå allt detta får du cancer, bröstcancer, som du övervinner och vinner tillbaka ditt liv och ditt hopp, för en kort stund. Några år senare slår skitcancern till igen och idag är det inte långt kvar till.... 

....ja var än hon ska så hoppas jag hon får frid.

-------------------------------------

Jag skriver om Elisabeth, en kvinna jag beundrar, som kämpar för sina barn utan att gnälla. Hon bloggar så innerligt och så jordnära. Hon beskriver på ett sätt som man berörs av. Hon skriver enkelt utan omvägar, hon skriver hur hennes sista tid i livet är, men hon slutar inte kämpa, kämpa för sina barn som snart kommer få växa upp utan sin mamma som alltid tidigare varit så närvarande i deras liv.

Under tiden hon kämpar för sitt liv så ska hon ta hand om sin familj. Hur tar man hand om någon i rullstol om man inte ens kan ta hand om sig själv? Elisabeth kan!

Jag som arbetar precis med människor i detta skede i livet kan se att det är inte långt kvar, och jag förvånas gång på gång att hon faktiskt fortfarande är på benen. Hon imponerar mig. Nyss klarade hon ett av sina mål, att leva till den ena sonens födelsedag. Hoppas hon har fler mål att kämpa för.

HÄR kan ni gå in och läsa och följa Elisabeth. Lägg lite tid på att läsa hennes blogg, det är det värt.

Det känns lite som att hösten närmar sig, vare sig man vill eller ej. Det blåser, molnen har blivit tyngre, allt fler kommer tillbaka till jobb efter semestern och det är betydligt mer bilar på väg 23 kl 07.20 på morgonen. Nja, hösten é väl inte min favoritårstid, men just nu vill jag få tiden att gå lite fortare än normalt så det känns väl ändå ok.

Tog ut Sune en stund igår, och tro det eller ej, han va faktiskt lite mindre halt! YES! Nu hoppas jag bara det fortsätter bli bättre så vi kan komma igång igen! Håll tummarna för oss!

Idag ska man bli fin igen, klipp och färgning står på schemat i eftermiddag. Det ser man alltid fram emot   

 Annars då? Ja, såhär é det, ibland känner jag mig såhär stark....

...men just nu är jag väldigt glad för mig vetevärmare som hjälper mig lindra ryggvärken... Den är en trogen följeslagare, även på jobb   

Tack för mig!!