Som gravid känner man inte riktigt igen sin kropp, inte själen heller för den delen. Till Jul och nyår märktes det lite extra och mellan alla sysslorna och alla släktträffarna blev det helt enkelt lite mycket för mig. Med för lite sömn och många tider att passa och många människor att ta hänsyn till så rann bägaren över igår. Men med förstående och underbara människor omkring mig så fick jag en fin Jul och roligt Nyårsfirande, precis så som det ska vara.

Igår var jag på mitt andra och sista glukosbelastning (stresstestar blodsockret för att se så man inte fått graviditetsdiabetes). Jag blev åter igen godkänd och det känns väldigt skönt! Eftersom diabetes finns i släkten så var jag lite förberedd på att jag kanske skulle åka på en släng diabetes, men med lite tur så klarade jag mig återigen med god marginal, gött!

Tjockisen.

Lyssnade på hjärtljud, kollade magmåttet, vikten och gick igenom diverse. Allt är bra och jag följer alla normalkurvor som finns. Nu har jag även fått mitt friskintyg så jag kan åka till Tenneriffa på söndag (alla inbrottstjuvar kan veta att vi har inneboende husvakt OCH larm så det är aldså inte fritt fram för rensning).

Nåväl. Sen vet jag inte hur det ska gå med flygningen utan att vara nerdrogad. Jag har ju läst den dära boken som en flygvärdinna skrivit. Det känns faktiskt lite bättre, jag är inte fullt så nervös som jag kan vara. Jag försöker se fram emot att flyga, försöker intala mig att det ska bli riktigt kul att flyga med hela tjocka släkten Persson. De negativa tankarna försöker jag lägga till sidan, man ska tänka positivt, även om det inte är lätt kan jag lova er. Mental träning är jättejobbigt och tar på krafterna.

Det är ca11 veckor kvar till beräknad förlossning. Tiden tickar på och det närmar sig med stormsteg. Jag som inte riktigt vet hur jag ska klara mig ensam hemma under ett helt år tänker naturligtvis inte heller sluta jobbet i förtid. En vecka innan beräknad förlossning tänkte jag gå hem. Innan dess ska jag få en ersättare på jobb. En annons finns ute och det känns oerhört märkligt. Någon ska ersätta MIG. Jag behöver en ersättare, mitt jobb är viktigt, min plats är viktig och jag gör en insats som märks. Det känns så vuxet att någon ska ersätta mig, jag har alltid varit den som ersatt andra människor. Märklig känsla det hära. Obeskrivligt att jag ska vara hemma med en bebis, JAG som knappt kan ta hand om mig själv ibland, hahah! Ja det är en främmande och lite skrämmande tanke alltihopa. Så vuxet...

HÄR kan ni se annonsen, kanske känner ni någon som är sugen på jobbet? Vi söker med ljus och lykta efter någon bra människa som kan tänka sig att jobba i fina Höör.

Snön har gett med sig och det milda vädret gör att det kliar lite i ridgenen. Med mina foglossningar och med min otympliga kropp så rider jag inte mer nu (tro det eller ej). Men Sune blir riden ändå av snälla Tina. Här om dagen när jag skulle gå och hämta honom i hagen så verkade han allt lite trött. Det blev en mysig stund, jag kunde stå och fnatta honom länge innan vi väl kom överrens om att traska ner till stallet för ett arbetspass.

Goding!

Tack och hej för idag!