Haha, hittade lite kul bilder på min gamla klubbs hemsida. Jag har faktiskt tävlat dressyr, här en bild på mig och mammas fullblod Byddy Bloom. Han va faktiskt fin ,men hans hjärnspöken gjorde att vi sällan eller aldrig tog oss igenom ett helt dressyrprogram och därför gav jag upp. På den tiden hade jag ett jävla humör (vilket jag kan ha nu oxå iofs) och tyvärr jag jag upp för lätt, blev bara arg och lämnade bort hästen till närmsta person... Men visst va han fin?!

Denna bilden tror jag är tagen på en prisutdelning. Jag vann klassen och blev så jävla glad att ärevarvet blev helt galet, jag skrattade och Floristan bockade och skrämde livet ur både banpersonal, domare och övriga pristagare. Men fy fan vad kul jag och Florri vi hade! Underbara häst!! Efter prisutdelningen/ärevarvet fick jag en utskällning av domaren, man rider inte så vilt på ett ärevarv. Hahah, jag och Florri tvekade inte en sekund, vi hade ju vunnit vår förta hopptävling tillsammans! 

Han har fortfarande en stor plats i mitt hjärta, saknar honom innerligt! Han och jag va coola ihopa! Vi hittade alltid på med massor av bus, fi fasiken vad kul vi hade. Trots att den hästen lekte rodeo och kastade av mig massor med gånger så var jag inte rädd en endaste gång på hans rygg. Han lekte ju bara...

Hittade även en gammal (!) bild på K3. Se så söt han é! Hästen aldså! Haha, nä, ärligt, jag vet inte vad det är för häst. Ser ut till att vara en snäll häst iaf eftersom K3 sitter mellan frambenen på den. Helena & mamma - minns ni vilken kuse detta är? Det är ju i Everts stall iaf. Skulle gissa på att bilden är sisådär 10år gammal.

Ja, det va ju en liten bildvisning från förr. En tid jag saknar. Jag skulle kunna göra vad som helst bara för att få rida på Florri en endaste gång till. Tänk vilken runda vi gjort då, bock och bus i flera timmar tills vi stupade båda två. Det gör så jävla ont i mitt hjärta att tänka på honom, ingen häst kommer någonsin kunna ge mig samma glädje i ridningen igen. Han var och kommer alltid vara i särklass den bästa hästen jag någonsin kommer till att ha haft. Trots detta var han kass på det mesta, han kunde definitivt inte hävda sig på en dressyrbana, han hoppade iofs hyfsat, men i längden hade han inte räckt till. Få människor vågade hämta honom i hagen för han skulle gärna tramsa till det och så klart busa lite. Han vaktade sin box och mat. Men han älskade att få springa vilt på fälten, alltid med glimten i ögat, skulle alltid rulla sig i paddocken efter ridpasset, han lyssnade alltid på mig, in i minsta detalj, ville jag inte busa så accepterade han oftast det, men för mig gällde det oxå att se till att han fick leva ut i allt. Jag bara smackade lite, la till skänkelt och släppte lite på tydlarna, då visste han, nu va kusten klar- Håll i dig mossan, nu kör vi! Sen va fan lös och det gällde att hålla i agebrädan. Goa, underbara häst! För att han skulle må bra var det tvunget att låta honom busa av sig, det va han alltid tacksam för. Det va han och jag! Saknar honom sååå!

//

Chisan