Det är rörigt i mitt hjärnkontor just nu. Allt känns upp och nervänt. Jag önskar att man kunde radera ordet stress ur ordboken. Jag trodde aldrig att man kunde vara så stressad som jag är just nu. Kroppen är på helspänn, jag har svårt att slappna av, vill gärna vara igång tills det är dax att gå och lägga sig (vilket alltid blir aldeles för sent).

Blomsi, som vi skulle köpa på söndag står med en senskada på ett framben. Det blev med andra ord ingen besiktning igår som planerat, det blev behandling med laser, ett helt gäng samtal till Biolight, samtal till ägaren som naturligtvis blev besviken. Det låter som ett I-landsproblem, men det är många komponenter som gör allt lite extra svårt och tungt just nu. Allting blir så omständigt, så jobbigt och påfrestande. Jag vill bara gräva en grav och lägga locket på, försvinna från jordens yta tills det att allt är bra igen. En tid i ide tror jag min kropp hade mått bra av. Jag är slutkörd, all energi tog slut. Humöret är skrämmande jobbigt, jag kan inte bestämma över reaktioner på jobb. Jag bär mig åt och kan inte kontrollera mig. Jag tycker inte om mig själv just nu, men jag har ingen energi att göra något åt det.

Jag vill ha semester. Men de ynka veckorna man har på ett år räcker fan inte långt. Det är skrämmande lite man får vara ledig. Jobbar man ihjäl sig så får man inte ens en guldstjärna i kanten för. Jag orkar inte mer, jag vill ta en time out, jag vill ge upp och bara stoppa skallen i sanden. Man ska inte ha några förhoppningar på livet, man faller så högt när det inte går enligt planen. Men vad är livet utan en plan och förväntningar?! Det hade kanske varit lättare att leva, men förmodligen tråkigare. Just nu hade jag fördragit ett tråkigt liv...