Ska fördjupa mig lite i min senaste flygning. Den flygning som jag genomförde helt medvetandes. Jag minns inte precis hur många år sedan sist jag flög utan att medicinera och droga ner mig, men uppskattningsvis 5-6 år sedan. Denna gången hade jag inget val eftersom jag var/är gravid. Resan i sig gick inte heller att komma undan eftersom det var jag som bokat det långt innan och vi var 17 man som skulle åka tillsammans. Det fanns ingen utväg, det var bara att gilla läget och göra det bästa av det.

Jag bävade för tanken på att flyga, och så klart blev det ännu värre när jag insåg att jag inte skulle kunna droga mig. Jag insåg att det måste lösas. Som märkbart gravid kunde jag inte gärna få synliga panikattacker och ställa till med en scen på planet/vänthallen. Något var jag tvungen att göra. Jag googlade på mitt lilla problem och efter att ha sållat bort många alternativ som inte passade mig så slutade det till sist med att boken jag tidigare skrivit så mycket om kom att bli min bibel, min trygghet och min lösning.

Jag läste 2/3 av boken hemma. Jag läste ENDAST när jag kände för det, det skulle inte kännas som ett tvång utan jag var tvungen att vara 100% mottaglig för innehållet. Jag är inte en djuping, en sån som tänker och reflekterar över allt, som tar allt seriöst och jag ser mig själv inte som någon med fantasi och särskilt spirituell är jag definitivt inte. Allt med mental träning och sånt tjaffs har jag väldigt svårt för. Jag kan liksom inte fokusera och att fnittra åt andra som sysslar med sånt gör jag mer än gärna. Men det är så klart okunskap det handlar om och att jag själv aldrig nått mitt inre på det viset, jag har aldrig haft varken anledning eller verktyg för att ge mig in i något sådant.

Jag läste boken steg för steg i min takt. Den beskriver allt jag känner och tänker. Jag är inte ensam om mina tankar, jag är inte unik i mina katastroftankar och det går att göra något åt. Efter denna flygresan har jag insett att det går att flyga utan panik, ångest, matvägran och total instängdhet i sig själv. Jag lyckades leva som alla andra trots flygresan som lurade runt hörnet.

I vanliga fall är jag inte människa dagen innan en flygresa. Jag äter inget, dricker inget, magen är i totalt uppror, det går inte att prata med mig, jag är smått apatisk, fryser, skakar, gråter, får panikattacker... Det finns ingen ände på den listan, jag kan göra den hur lång som helst.

Men denna gången var det annorlunda. När vi skulle resa iväg var jag på kalas dagen innan och jag uppförde mig helt normalt och jag kände mig helt normal. Jag blev själv förvånad. Vid något enstaka tillfälle kom det en och annan katastroftanke, men jag använde mig av den andningsteknik jag lärt mig och tänkte sedan två positiva tankar istället.

När vi satt och väntade på bording började jag gå lite djupare in i mig själv, blev lite hängig och lite mindre social, men det kändes ändå ok. Det var som att jag stängde av en stund och fokuserade på andning och positivt tänkande. Flygningen gick helt suveränt. Det var till och med trevligt att flyga och maten som serverades åt jag med aptit. Jag hade boken i mitt handbagage så att när jag kände att jag behövde lite extra trygghet så tog jag upp boken och läste några sidor.

Flygningen hem gick precis lika bra om inte ännu bättre. Innan avresa var jag helt oberörd, jag shoppade till och med i Tax Free affärerna. Magen var lugn och inte en enda katastroftanke närmade sig.

Väl på planet gick allt också bra. Det finns dock en sak jag måste jobba vidare på. Ni vet när planet stiger så gör den det lite i etapper. Man stiger sen planar piloten planet lite och då liksom trycks man ner i stolen. Vet ni vad jag menar. Den känslan är obehaglig och det är helt beroende på hur piloten flyger och hur mycket det känns. På ditresan kände jag det knappt alls, men på hemresan var det lite läskigare. Det känns liksom som att jag vill börja klättra ur stolen och handsvetten är ett faktum.

Men i övrigt gick det som på räls och jag är faktiskt oerhört stolt över mig själv. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver droga mig inför en flygning.

Eftersom Johan slapp bekymra sig för mig så ser han nu sin chans att börja planera Thailandsresan. Åhh, varför ska han ha så brottom?!

 

Hennie

23 januari 2013 16:54

Du ska absolut känna dig stolt!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...