Det är verkligen bebiyra, iaf i min närhet. Det kommer till bebisar på löpande band. Tro mig, för några år sedan hade jag fått spel på allt vad bebisar heter, men jag har väl också blivit vuxen antar jag. Nu sitter jag här själv och väntar på bebis. Det är liksom ofattbart och helt obegripligt. Jag tar på mig uppdrag på jobb som om jag aldrig skulle göra jobbuppehåll. Jag knatar liksom på i vanlig takt och kommer då och då på att jag faktiskt är begränsad på grund av magen. Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker Javisst Ja, det är ju så livet är nu. Jag hinner aldså glömma över natten att magen är full med växande bebis.

Liten sparkar och har sig, sjövild kan man säga. Det är faktiskt först nu som jag börjar gilla detta med att vara gravid. Jag ser en ände på det, det är verkligen inte lång tid kvar nu, sisådär 9 veckor. Jag börjar njuta av att gå runt och vara tjock och ju mer det sparkas ju mer tycker jag om det. I början var det mest besvärligt eftersom halsbrännan var så jobbig, men jag har visst vant mig även vid det. Det är nästan så att jag vill stoppa upp tiden lite nu, det går nästan för fort...

Folk frågar mig om det inte är tungt nu? Tungt? Njä, så vill jag nog inte kalla det. Jag har en stadig kropp med bra muskler så just tyngden berör mig inte så mycket. Men fogarna på kvällarna är inte fina. Jag går som om jag skitit på mig och jag måste fan skratta lite åt mig själv, hahaha! Johan tycker att jag börjat vagga mig fram ibland, så är det kanske, jag märker det inte själv, men vackert är det säkert inte...

Semesterbilderna har jag inte fått in i datorn än. Jag somnar för snabbt på kvällarna helt enkelt. Trött som en gnu. Men om jag kommer hem lite tidigare en kväll här i det närmsta så ska jag se om det inte kan bli några härliga och varma semesterbilder.

Snart är det förresten dax för ultraljud nr2. Spännande och lite nervöst. Har inte fått någon tid än, men det lär väl snart dimpa ner i brevlådan.

Här har vi åter igen en bild från UL nr1. Det sägs att det är UL nr1 som är intressantast att gå på då man ser hela ungen då, denna gången kommer man som ovan begripa sig lite mindre på vilken kroppsdel det är man ser. Nåväl, inte vet jag, men det lär jag ju märka snart.

Tack för mig så länge!  

 

Anna

30 januari 2013 11:00

Jag tyckte att man kunde så vad det var på tilväxtultraljudet men vissa vinklar fick bebis att se ut som en alien hehe. man fick inga fina bilder heller. Jag fick en på en fot och sen någon på huvudet men de såg konstiga ut.

http://www.pinkmum.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...