Min fina, fina häst. Vad jag är glad för honom. Jag har aldeles för lite tid för honom numera. Jag går sönder en liten bit varje gång jag måste lämna stallet utan att ha varken borstat eller ridit. Ibland är jag bara dit en snabbis för att mocka, jag ser Sune bara på håll där han går i sin hage.

Ja det gör ont på riktigt ibland. Jag är liksom inte riktigt hel när jag inte får vara hos min häst så mycket som jag önskar. Men jag har också tagit på mig ett stort ansvar genom att skaffa barn. Världens goaste, jobbigaste, underbaraste skitunge. Jag slits mellan två underverk. Det är svårt att välja ibland, men det är ju sonen som alltid får gå först så klart.

Sune har världens bästa extramamma! Utan Memme hade kombinationen häst-barn inte fungerat alls. Jag vet att Sune är väldigt väl omhändertagen när jag inte är närvarande, och jag vet att Sune älskar Memme. Det känns tryggt och väldigt roligt!

Med gemensamma krafter så går det stadigt framåt för Sune igen. Hans nosryggsfraktur har läkt. Han kommer alltid vara vanskapt och val av träns får ske med noggrannhet. Grimma är heller inte lämpligt, det är stigbett som gäller.

På senaste tiden har vi åkt till ridhuset. Sune älskar att komma iväg, han lyser upp och blir väldigt positiv när han kommer in i ridhuset och ser hinderna stå framme. Aldrig har jag sett honom så taggad och sugen på att jobba, vilket steg han fått helt plötsligt   

Här kommer en film från helgen. Min fina fina häst och jag!

Förra året, dvs 2014 var ett riktigt skitår. Jag hade inte tänkt så mycket på det själv egentligen. Tiden rullar på, man löser problem efter problem, håller näsan ovanför vattenytan och paddlar vidare. Jag är nog den sorten som glömmer och går vidare. Varför spara på en massa onödigt skit i skallen när det är så mycket roligare att ge plats åt sådan som är kul?

Men helt ärligt, när folk påminner mig om 2014, när folk ger resumé på mitt år, ja då förstår man ju vilket jefhla skitår det verkligen varit. Jag vill inte gå in på detaljer här då då jag inte vill utlämna andra här. I det stora hela har det varit många sjukdomstillstånd, värst så klart var det när lilleman blev brännskadad och därefter väldigt sjuk. Vi har mist vår kise och vår ponny. De är så saknade. Så otroligt jefhla saknade. Året slutade med en fin knorr, en skadad Sune. Med krosskador i huvudet avslutades året i stort vemod och lidande.

Men nu hoppas jag på ett ljusare 2015!! Det började bra, Sune är friskförklarad om än inte helt återställd. Det kommer han aldrig bli. Men han fungerar och är smärtfri. Han har en missbildning i huvudet, minskad luftflöde i näsborren och kommer aldrig kunna använda vissa sorters träns och inte heller kunna gå med hagkompisar såvida det inte är en snäll gammal pålle som inte tjivas med honom. Några fler slag på den nosryggen tål den inte.

Men jag är glad, nu ska vi satsa på våren och sommarens utesäsong!!

Jag måste berätta en kul grej som hände igår...

Jag och Memme åkte med Sune till kliniken i Flyinge för att undersöka hans huvud och näsa. Det hade snöat och var sisådär -1grad. Plaskigt på vägarna, stundtals halt... När vi kom fram skulle jag öppna upp för att lasta av fram så som vi alltid gör. Det gick temejfan inte att få upp haspen på luckan. Den hade frusit fast. Det blöta från vägbanan hade stänkt upp på haspen och sen frusit av fartvinden. GRATTIS!! Jaja, jag sa att då får vi väl lasta av bak då. Hahaha!! Jovisst, eller nääää.... Sune vägrade att backa. Det gick helt enkelt inte. Vi fick inte ut honom. Så där stod han och vi skrattade, om än med lite panik.

Sen kom jag på min tändare. Värmde haspen och fick därmed med nöd och näppe upp framluckan. Lite tur ska man ju ändå ha, hahahah!! Shit aldså.

Kontentan av detta är ju att lastträningen har gett bra utslag. När väl Sune är inne i släpen så får han aldrig för sig att backa ut igen. Sune han var väldigt skeptisk och bestämd, bak går man inte ut! Varför öppnar ni inte fram som vanligt?! Han é för go den hästen.

Och här har vi pajasen som är svår att fota då han alltid gör sig till när kameran kommer fram. Min lille linslus!

(klicka på bilden för att förstora den)

Livet förändras på många vis hela tiden, mer eller mindre. Man tror att man är samma person, men så enkelt är det inte. Tiden förändrar oss, skapar spår i ansiktet i form av rynkor, förhoppningsvis skrattrynkor. Sedan man blev mamma har mycket förändras, inte bara tydligare rynkor utan på insidan. Hela jag är förändrad. Jag upplev säkerligen som tråkigare, mindre social. Men i själva verket har jag bytt fokus i livet. Ibland har jag inte tid till andra för all min kärlek och all min tankeverksamhet går åt till den lilla människan som springer där hemma på små söta barnsben. Han är mitt allt även om jag försöker upprätthålla någon form av egen identitet genom att ha kvar min fina, underbara jättebebis Sune. Han som tidigare upptog nästan all min tid har nu fått konkurrens. Jag slits ibland mellan mina bebisar, vem ska få mest tid? Men med världens bästa medryttare så har jag lättat lite på mitt samvete och jag kan allt som oftast få en balans mellan häst och barn.

Det är viktigt för mig att leva lyckligt, att få tid till det jag vill göra. Ännu viktigare blev det när jag läste George Schottels sista inlägg på sin blogg. Han överlevde inte sin cancer. Han dog förra veckan, 46år ung, men han var nöjd med sitt liv, han kännde att han åstadkommit det han ville och fått uppleva det han önskade. Hans dotter är 4år, kanske kommer hon ihåg sin far längre fram i livet.

Hans fru Sara skriver att man ska ta tillvara på de små sakerna. Jag förstår att hon vet vad hon pratar om då hon levt med döden flåsandes i hennes makes nacke de senaste 9åren.

Hon skriver såhär i bloggens sista och avslutande inlägg:

"Jag kommer att göra allt för att föra över vår (min och Gs) känsla inför ordet ”hopp” till Freya. Så att hon kan bli en stark självständig individ trots motgångar. Livet är fullt av motgångar men man får aldrig glömma de positiva bitarna. Så som ett fantastiskt stort sommarregn och doften efteråt, snöstorm med stora flingor, familj, köra bil genom enorma vattenpölar, pizza, jordgubbar, semlor, resor, vänner, hotellfrukost, serietidningar, böcker, husdjur, barn, fina lampor, julgran, havet, alperna, korv, kött, tv-serier, grillning, LandRoverDefender. Detta är bara ett litet axplock av de underbara sakerna som gav G och mig energi.

Tack och jag upprepar Gs ord: ”Lev gott!” Glöm aldrig det!"

Igår tänkte jag på detta lite extra. Jag njöt en stund när jag satt där i bilen, jag såg det inte som en transportsträcka att köra bil. På kvällen när Anton hade svårt att somna blev jag inte irriterad, jag njöt av den extra stunden vi fick tillsammans innan han somnade, när han tar tag om båda mina kinder och klappar sådär försiktigt men smått okontrollerat. Han stryker mig i pannan, leker med min lugg och smilar. Jag smilar så klart tillbaka, men mest inombords. Tänk att jag får vara med att uppleva detta, att känna de små barnhänderna i mitt ansikte. Han undersöker och visar kärlek samtidigt. Sen somnar han och jag kan inte sluta titta på honom. Han ler, han drömmer, det spritter i hans små fötter, kanske springer han, kanske badar han... vad vet jag... men det jag vet är att han är min och jag älskar honom.

Man ska inte behöva leva med döden på nära håll för att faktiskt uppskatta livets små saker. Det är de små sakerna som egentligen gör livet värt något. Vi ska bara inte vara så storsinta hela tiden och tro att det är de storslagna bitarna i livet som egentligen är mest betydelsefulla.

  En varm och solig fredag får man allt ta sig ett dopp i lilla poolen på terrassen. 

Ja jag vet, lilleman har fått en större pool av sin mormoster, men jag var ensam hemma med en lite gnällig påg och därför blev det snabba pix med lilla poolen. Det är sannerligen inte lätt att komma hem med en nersketen knodd som är supergnällig och då ska man samtidigt hålla koll på spillevinken då man springer som en skållad råtta med varmvattenflaskor till poolen utomhus. Mmmm, men kvinna som man är så fixade jag ju även det =)

Dagens inköp: Ny UV-dräkt så lilleman kan bada trots den sköra huden som brännskadan orsakade. 

*en trygg mamma*

Kan ni förstå att jag köpte strl 98/104?! Men hallååååå, var tog min bebis vägen?!?!

Ja, jag vet inte hur jag ska få bilden på rätt håll, ni får vrida datorskärmen helt enkelt, hahahah!

En olycka händer så lätt och så fort. Vi hann inte med, jag hörde ljudet av en panikslagen pappa och ett barn som hade ont. Mitt barn och min gubbe. Innan jag visste ordet av det stod vi i duschen, hur vi ens kom in i duschen vet jag inte... Anton, vår fina lille kille hade olyckligtvis fått kaffe över sin högra axel.

Jag har en lång och smärtsam historia att berätta egentligen då Anton sedan blev ännu sämre och vi fick bli inlagda. Ha var sjuk, riktigt sjuk. Men det ska jag säga er, vilken fin vård vi fick! Jag är så djupt imponerad och tacksam. Utan fantastiska läkare, sjuksköterskor och undersköterskor vet jag inte hur det gått.

Nu, några veckor senare mår vi alla bra. Lilleman har återhämtat sig och det är full spruta igen. Vi har alla ännu en erfarenhet med oss i bagaget. En erfarenhet jag gärna varit utan...

En sjuk kille i sin fars famn.

Idag är han den lilla spillevinken jag känner, han med det något hetska humöret. Men åhh vad jag älskar honom. Ni kan tro det gör ont i hela kroppen när ens barn blir så sjukt och har så ont. 

Lilleman älskar att busa med sin far, tur han har barnasinnet kvar.

Numera uppdateras denna bloggen bara med bilder, mest för mammas skull :-)

Måste lägga upp några bilder från vår semester på Teneriffa.
Den blev med annat resesällskap än planerat från början. Farmor blev sjuk och därför följde mamma och moster med oss istället. Vi hade verkligen två toppenveckor!