Jag försöker på riktigt att inför stundande flygresa tänka i rätt banor. Jag är livrädd för att falla in i mitt katastroftänk som jag brukar göra. Så fort det kommer en negativ tanke så försöker jag istället tänka positivt dubbelt så mycket.

Jag älskar att flyga!

Jag vet att det inte varit så de senaste åren, men förr älskade jag faktiskt att flyga. Jag ska försöka hitta tillbaka till den känslan jag hade som barn. Att det liksom pirrar i magen, man ska på semester, tänk vad underbart att kunna göra det!

Jag ser fram emot att flyga!

Mmm, det är oxå något jag försöker göra till verklighet. Jag tänker den tanken ofta. Jag försöker se de positiva detaljerna i själva flygningen såsom allt pladder och ståhej det kommer vara på tjocka släkten. Det kommer dras en massa skämt och alla är glada och positiva för det är ju SEMESTER! Stämningen kanske blir lite lättare för mig att hantera än när jag reser i litet sällskap och kan då tillåta mig att sjunka in i min egna lilla katastrofvärld. Jag hoppas att alla gör det svårare för mig att hamna så djupt ner i mitt inre med mörka tankar.

Lördag bävar jag mest för, det brukar liksom vara värst dagen innan. Vi får väl se hur jag löser den dagen. Med preventivt positivt tänkande kanske lördagen går galant? Jag ska försöka iaf...

Se målet!

Att se hotellet, se poolerna, se havet, känn semesterkänslan. Se bortom flygningen, det är bara en detalj i sammanhanget.

Vem övertygade jag mest med detta inlääget, mig eller er? Hahhahaha! Jag önskar mig själv lycka till iaf   

Som gravid känner man inte riktigt igen sin kropp, inte själen heller för den delen. Till Jul och nyår märktes det lite extra och mellan alla sysslorna och alla släktträffarna blev det helt enkelt lite mycket för mig. Med för lite sömn och många tider att passa och många människor att ta hänsyn till så rann bägaren över igår. Men med förstående och underbara människor omkring mig så fick jag en fin Jul och roligt Nyårsfirande, precis så som det ska vara.

Igår var jag på mitt andra och sista glukosbelastning (stresstestar blodsockret för att se så man inte fått graviditetsdiabetes). Jag blev åter igen godkänd och det känns väldigt skönt! Eftersom diabetes finns i släkten så var jag lite förberedd på att jag kanske skulle åka på en släng diabetes, men med lite tur så klarade jag mig återigen med god marginal, gött!

Tjockisen.

Lyssnade på hjärtljud, kollade magmåttet, vikten och gick igenom diverse. Allt är bra och jag följer alla normalkurvor som finns. Nu har jag även fått mitt friskintyg så jag kan åka till Tenneriffa på söndag (alla inbrottstjuvar kan veta att vi har inneboende husvakt OCH larm så det är aldså inte fritt fram för rensning).

Nåväl. Sen vet jag inte hur det ska gå med flygningen utan att vara nerdrogad. Jag har ju läst den dära boken som en flygvärdinna skrivit. Det känns faktiskt lite bättre, jag är inte fullt så nervös som jag kan vara. Jag försöker se fram emot att flyga, försöker intala mig att det ska bli riktigt kul att flyga med hela tjocka släkten Persson. De negativa tankarna försöker jag lägga till sidan, man ska tänka positivt, även om det inte är lätt kan jag lova er. Mental träning är jättejobbigt och tar på krafterna.

Det är ca11 veckor kvar till beräknad förlossning. Tiden tickar på och det närmar sig med stormsteg. Jag som inte riktigt vet hur jag ska klara mig ensam hemma under ett helt år tänker naturligtvis inte heller sluta jobbet i förtid. En vecka innan beräknad förlossning tänkte jag gå hem. Innan dess ska jag få en ersättare på jobb. En annons finns ute och det känns oerhört märkligt. Någon ska ersätta MIG. Jag behöver en ersättare, mitt jobb är viktigt, min plats är viktig och jag gör en insats som märks. Det känns så vuxet att någon ska ersätta mig, jag har alltid varit den som ersatt andra människor. Märklig känsla det hära. Obeskrivligt att jag ska vara hemma med en bebis, JAG som knappt kan ta hand om mig själv ibland, hahah! Ja det är en främmande och lite skrämmande tanke alltihopa. Så vuxet...

HÄR kan ni se annonsen, kanske känner ni någon som är sugen på jobbet? Vi söker med ljus och lykta efter någon bra människa som kan tänka sig att jobba i fina Höör.

Snön har gett med sig och det milda vädret gör att det kliar lite i ridgenen. Med mina foglossningar och med min otympliga kropp så rider jag inte mer nu (tro det eller ej). Men Sune blir riden ändå av snälla Tina. Här om dagen när jag skulle gå och hämta honom i hagen så verkade han allt lite trött. Det blev en mysig stund, jag kunde stå och fnatta honom länge innan vi väl kom överrens om att traska ner till stallet för ett arbetspass.

Goding!

Tack och hej för idag!

När man av någon anledning inte kan eller får rida så känns ridabstinensen lite extra mycket. Jag är så sjukt sugen på en ridtur. Blomsi har varit lite skruttig i ett ben senaste tiden och har inte gått att rida på. Kanske hon snart är bättre så hon kan ridas igen. Eftersom det var snökaos när vi skulle på återbesök så fick vi helt enkelt ställa in så därför har vi inte riktigt koll på hur hennes ben artar sig.

Jaja, oavsett får jag inte rida och vädret är pissigt. Det är inga bra förutsättningar för igångsättning av häst så det är ju ingen panik nu när det är vinter.

Meeeeeen, jag är ju så förbannat ridsugen. Inte just precis när halsbrännan och foglossningen gör sig påminnd, men annars, hela tiden är jag ridsugen, just bara för att jag inte får/bör/kan. Typiskt. Ja, min tid kommer väl igen...

Under tiden går Sune på sin lösdrift och gör inte ett skit. Jag hoppas däremot att han passar på att växa till sig lite nu medans vi ändå har tid med det. Han är fortfarande lite ranglig lite valpig och lite halvtunn i hullet. Ändå har han helt fri tillgång till mat och stöttas med kraftfoder när det är kallt ute. Jag ser det som ett tecken på att han växer, hoppas att jag har rätt.

Fina Blomsi.

Jag arbetar som bekant med äldre människor varje dag, jag ser ensamma öden och jag lider med många äldre som blivit isolerade i sina liv. Trots detta har jag själv en innerligt dålig kontakt med min egen gamla mormor. Jag tänker ofta att jag är för dålig på att höra av mig. Jag kör aldrig in på den dära fikan jag ideligen blir bjuden på eller välkomnar henne hem till mitt.

Jag har inte tid sägs det. Jag bor för långt bort. Jag har mitt liv och mina dagliga åtaganden och på helgen ska jag göra allt det jag annars inte hinner eller så ska jag ta hand om mig själv och min samborelation lite extra.

Mitt dåliga samvete är så påtagligt. Den dagen mormor lämnar jordelivet så vet jag att jag kommer ångra att jag inte tog mig mer tid. För det är precis det det handlar om - att ta sig tid NU, inte sen för då är det kanske för sent.

Jag kan inte skylla på att mormor är förvirrad och inte har behållning av att träffa mig. Jag har den förmånen att ha en mormor som är glasklar och har erfarenheter som jag själv aldrig kommer få.

Men det ser ut som att saker och ting förändras. Sedan mormor fick reda på att jag var gravid så har telefonerna gått varma. Det blir långa samtal. Jag tar mig tid, jag vill ge min tid till mormor. Jag skänker henne en tanke i de stunder jag får tid över och då ringer jag. I gengäld får jag ju så mycket, så mycket tacksamhet över att man hört av sig. Egentligen är det jag som ska vara tacksam som faktiskt har en klok mormor att ringa till, en mormor som bryr sig och som förstår.

Varför tog det 30år för mig att inse värdet av att ha en mormor att ringa till? Jag hoppas kunna träffa mormor mer då jag ska gå hemma med bebis ett år.

Trots fingrar med artros så stickar mormor en tröja till vår bebbe. Det kommer bli så fin och jag kommer vårda den tröjan mer än något annat...

Snart, någon gång i mitteln på Januari ska vi resa till Tenneriffa med en stor del av släkten. Det kommer bli en oförglömlig resa. Det kommer antagligen ske en hel del massa bus under den veckan, ingen kommer gå säkert, hahahha!!

Inför resan börjar naturligtvis redan nu bekymra mig för själva flygningen. Ni vet mesen här, hon som tar allt så allvarligt, hon som inte kan släppa kontrollen till någon annan, säskilt inte till någon hon inte känner eller träffat, dvs flygkaptenen i detta fallet.

Jag har börjat på att läsa min bok igen. Det är otroligt bra. Undrar om jag inte ska ta den med mig på planet. Den är som ett litet uppslagsverk för oss flygrädda, den tar upp precis det jag tänker och känner. Jag som trodde jag var ensam om mina paranoida och orealistiska tankar. Men som vanligt är jag inte alls ensam om mina egendomliga tankar och funderingar.

När jag läser denna boken känner jag mig tryggare. Jag får en inblick i flygbranschen som jag saknat. En kunskap och en förståelse för sådant jag varit orolig för. Detta är en bok jag stormgillar och det är en bok jag kommer läsa mer än en gång i mitt liv. Jag tycker om böcker som är skrivna av egna erfarenheter och inte bara vad statistiken säger.

Tex skriver Mia om turbulens. Att det finns olika typer av turbulens, att det flesta kan undvikas innan, att man kan se dem på radar. Det har heller ALDRIG hänt att ett flygplan krachat på grund av turbulens! Planets vingar kan röra sig upp och ner 6m utan att det är farligt för planet. 

Jag kan med andra ord slappna av och inte bli stel som en pinne med handsvett och kallsvettning varje gång det skakar lite i planet.

Snart blir det lite ledighet för min del. Arbetar denna veckan, sen endast en dag nästa vecka, och helt ledig veckan därpå. Sen åter på jobb en vecka och sen ledig en vecka till då vi ska resa till Tenneriffa. Väl tillbaka från resan är det inte mer än sisådär 8-9 veckor kvar tills jag ska gå på mammaledighet. Känns väldigt avlägset, men när man börjar ränka på det så inser man att det närmar sig med stormsteg redan nu.

Men om man räknar lite hastig på att gå hemma så lär man ju snabbt inse att man inte lär bli rik på det. Herregud, inkomsten lär halveras. Allt skit med försäkringskassan verkar vara ett helvete och jag drar mig för att ta kontakt med dem. Fy fan, allt sånt administrativt skit kunde jag varit utan.

Sen ska magen försäkras. Man kanske ångra sig som tusan om man inte gjort det. Lika bra med andra ord, skrockfull som man är.

Jaha, annars då? Inget upplyftande som händer i ditt liv Kristin?

Haha!

Jodå, jag väntar på en tid hos sjukgymnasterna på Vårdcentralen så jag kan få ett bälte för att hålla ihopa underredet som tydligen håller på att lossna i fogarna. Hahah, nääää, det va ju inte upplyftande alls.

Fast jag är klar med alla julklappsinköpen!! Nu ska jag bara slå in dem och göra dem fina inför julen. Lite småpyssel på kvällen när gubben min fixar i köket är mysigt.

Åhh, pappsen fyller ju år idag! Ska bort om till honom en sväng i eftermiddag och gratta honom, även om han inte vill, hahaha!

Nu när det töat några dagar så har ridbanan med lite hjälp av Annette blivit ridbar. Synd att det inte är helg nu så man kunde tagit upp Sune och låtit honom få rasta av sig lite på linan. Med tanke på att underredet knakar i fogarna så får jag nog inse att det oavsett är färdigridet för min del fram till sommaren/försommaren 2013 (känns surt att redan behöva ge upp ridandet). Men att longera eller göra hästen klar för Tina att rida på går ju bra. Kanske på lördag kan det bli dax? Vi får se... fan vet ju om det ligger mer snö då kanske...?

Det va ju himskt vad detta inlägget spretar hit och dit, inget vettigt sammanhang alls. Men så är det och så får det bli idag. Ikväll väntar jag hem min affärsresande gubbe igen, har saknat honom även om han bara varit borta en natt

Tack och hej på er!

Jag har vid ett par tillfällen länkat till Kristians blogg. Nu måste jag bara göra det igen.

Jag läser hans senaste inlägg, jag förstår honom även om jag tycker det är ett väldigt intimt och djupt inlägg. Jag förvånas över hans styrka att skriva om det. Trots att kroppen förbereder sig på döden så finns vissa basala behov kvar någonstans och varför inte skriva om den stora biten av ens liv när han skriver om alla andra känslor och behov? Att skriva om det föbjudna är ändå lite speciellt..

Jag själv skulle inte skriva ett sådant inlägg, man vet inte vem som läser ens blogg egentligen, men i detta fallet handlar det faktiskt mest om vem som man faktiskt vet läser bloggen. Jag funderade genom hela hans text på om inte hans mamma läser bloggen, jag fick mitt svar i sista meningen och tro mig om jag säger att jag skrattade till regält mitt i all bedrövelse som Kristian skriver om. Ta er tid att läsa inlägget!

HÄR har ni länken till Kristians lite speciella inlägg.

Ibland, väldigt sällan, men faktiskt så händer det att min kreativa sida visar sig lite. Här om dagen kröp den faktiskt fram en aning igen, jag blir själv lika förvånad varje gång. Än har jag inte fått upp en enda ljusstake i huset, men ett pepparkakshus pryder nu vår stenbar.

Igår medans jag och Johan gick där hemma och pysslade så tappade jag något på golvet. Långt där inne i själen så suckar jag, men böjer mig frammåt för att plocka upp det. Det går bra och jag tänker inte mer på det. Men Johan såg detta baifrån och insåg då att jag helt har bytat stil för att plocka upp saker från golvet. Hahahah! Herregud! Jag döööör. Johan som aldrig säger ett ljud om hur man för sig annars, det måste vara illa nu. Tur han inte filmade det oxå. Känner mig som en flodhäst, och värre blir det...

För er som inte ser mig regelbundet, här får ni en färsk bild på flodhästen   

Blixten störde jag mig på från början, men sen insåg jag att ansiktet helt försvann så jag låter er helt enkelt få bilden med blixt på så slipper jag skämmas för det iaf, haha!

V 24+6.

Hoppas ni inte fryser ihjäl i det riktigt kalla vinterlandet! Tack och hej!