Jag kan verkligen inte förstå att jag är mamma, jag blir så lycklig långt in i själen när jag tittar på min lille påg. Jag vill inte att han ska bli större, jag vill ha honom såhär liten alltid. Jag försöker verkligen ta tillvara på livet just nu. Jag vill bara stanna tiden nu!

Allt är naturligtvis inte en dans på rosor. Särskilt inte amningen, den är ett stort problem eftersom jag fått sår och ovanpå allt har vi fått svamp på bröst och i Antons mun. Dessutom känns det som att jag inte producerar tillräckligt med mjölk så att lilleman blir mätt. Därför har vi även tagit till mjölkersättning. Det har visserligen sina fördelar, Johan kan oxå ge mat och när vi är ute och det inte är väder för att hiva upp pattarna så passar det bra att kunna ge från flaska. Jag ammar därför ca 4-5 gånger per dag och det känns ändå bra att kunna ge honom den bröstmjölken. Jag vill amma och kämpar hårt för att få det att funka på en rimlig nivå. Men helt ärligt, jag hade hellre fött en unge till om jag sluppit att amma. Detta på grund av den smärta det orsakar, själva grejen med att amma är mysigt och man får ett visst band till sitt barn. Det är en sorg för mig om jag inte kan amma alls, trots smärta och obehag... Jag kämpar vidare...

Ja sen är livet som det är med bebis, med stundtals skrik, sen myser vi, sen äter vi, sen skiter han osv osv. Nä, det är inte glamoröst, men det är likförbannat mysigt och jag njuter i fulla drag även om jag inte ska sticka under stol med att det är rättså gött när Johan kommer hem och avlöser mig lite på kvällen.

Han är det sötaste, finaste och underbaraste man kan hitta. Jag har fått allt jag önskat mig och lite till.

Åhh vad lilleman är go när han skrattar, det gör nästan ont i kroppen så glad man blir när han är glad.

Idag ska vi upp och hälsa på uppe på jobb. Väntar nu på att han ska vakna så han kan få mat innan avfärd. Efter det blir det stallrunda och sen en tur till affären. Ja det går i ett även när man är mammaledig.

Vart jag än åker på dagarna så får lilleman åka med så klart. Idag besökte jag och pappa handelsträdgården i Höör. Jag vill inte asa över honom till vagnen vid alla stopp vi gör och den dära barnstolen med unge i kan bli lite tung att bära. Därför blev det såhär denna gången...

Lilleman får åka kärra som egentligen är avsedd för blommor, hihi!! Han verkade stormtrivas med det.

Idag kom Antons mormor så att Tina och jag kunde fokusera fullt på Sune. Det är så roligt att se när Tina rider honom. Det blev till och med ett litet hinder framsatt. Andra gången han blir hoppad med ryttare, duktiga Tina och Sune!!
Brorsan kom oxå på oväntat besök, väldigt så trevligt.

...jag tror att Bamsen har accepterat vår nya familjemedlem. Vad tror ni?

Hej på er allihopa.
Jag har bloggat lite dåligt lite medvetet. Jag skriver mest om bebislivet av förklarliga själ och jag tänkte kanske att det tråkade ut några av mina läsare, men jag hade fel och uppdaterar därför lite om min lite ensidiga men underbara situation som präglas av bebis, bebis och bebis.

Imorgon kommer mamma för att passa lilleman så Tina och jag kan åka mef Sune till ridhuset. Tina gör ett superjobb med min pålle medans jag konsentrerar mig på mammalivet. Vad hade jag gjort utan henne?? Hoppas jag kan få till lite fina bilder på morgondagens ekipage så även ni får se Sune som fyraåring.

Dagarna spenderar vi mycket med Antons morfar. Vi får massor med tid tillsammans nu när vi alla går hemma. Vad ska jag med föräldragrupper till?? Måste bli bättre på att fota under våra alla utflykter.

Slänger in en dagsfärsk bild på en nöjd liten gullunge, även kallad Hälge, rumpnisse, lilleman osv osv. Kärt barn har många namn!

Efter att ha käkat järntabletter några dagar så börjar jag bli människa igen. Det är underbart att känna kraften sakta men säkert återkomma till mig. Jag såg i spegeln igår att läpparnas färg oxå börjar återfå sin färg, trevlig upptäckt faktiskt.

I och med detta orkade jag ta mig an disken och köra med dammsugaren en snabbis medans mina pågar sussade tillsammans en stund. Mina älskade pågar, jag är så lyckligt lottad att få ha dem i mitt liv.

Jodå vi lever men jag kan hålla med om att det uppdateras lite dåligt här.
Den senaste tiden har vi kämpat med Antons magknip som äntligen blivit lite bättre med hjälp av miniform.

Jag själv mår inte så bra då den ena svimningsattacken avlöser den andra. Troligtvis är blodvärdet fortfarande lite lågt och därför har jag svårt att återhämta mig optimalt.
Med andra ord gör jag inga större utsvävningar på egen hand. Inte ens lille Calles box orkar jag åka upp och mocka. Än så länge är det ett projekt att bara duscha då jag måste sitta ner i alla moment... Jag har aldrig varit såhär klen så länge som nu. Å andra sidan har jag inte fött barn tidigare heller...

Denna fina lilla killen är vår guldklimp och det är otroligt att man kan älska någon så mycket.