Imorse var vi på rutinultraljud nr2. H*n växer enligt alla normalkurvor, är beräknad väga 3.2-3.7kg vid födseln, väger idag ca 2kg. Beräknat förlossningsdatum är inte ändrat, dvs den 30 Mars är vi beräknade.

Det var sista gången vi var i Lund på rutinkoll. Nästa gång kanske vi har en bebis med oss hem...

Det var betydligt svårare att se vad som var vad vid detta ultraljudet. Allt var så mycket större. Jag fick lite bilder med mig hem. Tyvärr kan jag inte rotera dem så det blir bra här i bloggen. Barnmorskan lyckades få en bild precis när h*n putade med munnen, hihi, liten pussgurka?

Det sparkas och fejjas hela dagarna och just nu är halsbrännan vidrig! Vissa stunder står jag knappt ut, blääää!!! Men jag började redan för några veckor sedan gilla det hära med att vara gravid. Det är en underlig känsla att bära liv inom sig, jag kommer nog verkligen sakna magen. Bieffekterna kommer jag INTE sakna däremot.

Det är sisådär 50 dagar kvar till förlossning, 81% av graviditeten är avklarad. Men tro det eller ej, grovköket är snart på gång. Det är nu färdigplanerat och förväntas komma igång på torsdag nästa vecka. Tur jag har pappa som hjälper till att få fart på projektet! Det kommer bli såååå bra!

Tack för mig så länge!

   Saknar The Gang! Solbruna och fina, vilken vecka vi fick, underbart!!

Haha!! Räligt med fiskar som tuggar på fötterna.

Vattenlandet.    

Restaurangbesök. 17 personer och alla fick rätt mat SAMTIDIGT! Perfekt ställe.

B    

Tack och hej för mig!

Så smått börjar jag känna mig regält otymplig. Jag är inte smidig i nånting jag gör, och värre kommer det att bli. Magen växer så det knakar. Egentligen borde jag ha tagit ett foto varje vecka så hade man sett förändringen tydligare, nu är det bara en känsla av att den blir större och större.

Såhär såg jag iaf ut på semestern för två veckor sedan.

Liten sparkar och busar hej vilt i magen, ibland är det så jag själv hoppar till, man kan tro att h*n ska gräva sig ut. Nu är det lite mindre plats i magen och det märks tydligt. Det kommer bli tomt sen när liten är utanför magen...

56 dagar kvar, och NÄ, grovköket är inte påbörjat än... Jag får lite panik, men Johan är lugn som en filbunke precis som vanligt. Han är tidsoptimisten själv...

Jag har märkt av en trötthet som jag inte riktigt känner igen. Efter en kortare sträcka med Fluff (Tinas jättehund) i snön så blir jag sittandes aldeles halvapatisk. Energin liksom bara rinner av en och sen är det helt omöjligt att samla ny energi samma dag.

Såhär ser det i alla fall ut inne i magen för tillfället. Halsbrännan är dessutom djävulsk vissa dagar, men det é väl bara till att gilla läget eftersom det blir allt mindre plats i magen och därmed mer halsbränna för min del.

Gravid vecka 31

Bebisen

Bebisen är nu omkring hela 42 cm från huvud till tå och väger omkring 1.6 kg. Den här veckan är en milstolpe i bebisens utveckling då lungorna får förmågan att fungera på egen hand tack vare bildandet av en "surfaktant" som hindrar att lungblåsorna faller ihop om bebisen av någon anledning skulle förlösas och bli tvungen att andas utanför livmodern.

Öronen är nästan helt färdigutvecklade, både de yttre och inre delarna, och bebisen kan höra din röst som den också kan känna igen efter förlossningen, tillsammans med andra vanliga ljud.

Bebisen bildar också underhudsfett och hudfärgen är mer rosa än röd vid det här laget (för "vita" bebisar). Naglarna är så långa att bebisen kan råka riva sig med dem innuti livmodern.

------------------------------------------------------------------------------------------

Nu börjar nedräkningen på riktigt, 58 dagar kvar till beräknad förlossning. Det är verkligen inte långt kvar nu. Håll i hatten.

Det mesta i sakväg börjar falla på plats. Nu har Bebyskyddet inhandlats och spjälsängen anlände i helgen. Förutom att grovköket ska byggas om så börjar jag känna mig redo. Men när jag nu insåg att det var 58 dagar kvar så blev jag allt lite stressad med tanke på grovköket. Jag vill verkligen inte komma hem med en nyfödd och stövla rakt in i en byggröra. NEJ TACK! Får nog jaga på gubben min, såhär kan vi inte ha det...

Tack och hej!

Senaste semestern är knappt avklarad innan man börjar på att planera nästa semester. Men denna gången blir det annorlunda, vi är tre som ska åka iväg plötsligt. Mmm, det krävs nog lite planering...

Jag har fortfarande inte fått in Teneriffabilderna i datorn. Jag somnade likförbannat i soffan på Johans arm igår sisådär kl 22. Oavsett hur bra filmen är vi glor på så somnar jag. Jag är verkligen inget roligt sällskap för Johan just nu. Men ikväll kommer grannarna, skönt så Johan får någon vettig att tjata på en stund      

Förresten, kommer ni ihåg denna bilden? Det är tre år sedan nu. Jag har lite sviter kvar av den sparken, men jag ska verkligen inte klaga, det kunde gått så mycket värre. Jag är glad att jag får ha livet och förståndet i behåll. Varje vinter tänker jag på det. Varje vinter är jag extra försiktig och tänker lite extra på hur jag leder hästen in från hagen. Man måste lära av sina misstag...

Det är verkligen bebiyra, iaf i min närhet. Det kommer till bebisar på löpande band. Tro mig, för några år sedan hade jag fått spel på allt vad bebisar heter, men jag har väl också blivit vuxen antar jag. Nu sitter jag här själv och väntar på bebis. Det är liksom ofattbart och helt obegripligt. Jag tar på mig uppdrag på jobb som om jag aldrig skulle göra jobbuppehåll. Jag knatar liksom på i vanlig takt och kommer då och då på att jag faktiskt är begränsad på grund av magen. Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker Javisst Ja, det är ju så livet är nu. Jag hinner aldså glömma över natten att magen är full med växande bebis.

Liten sparkar och har sig, sjövild kan man säga. Det är faktiskt först nu som jag börjar gilla detta med att vara gravid. Jag ser en ände på det, det är verkligen inte lång tid kvar nu, sisådär 9 veckor. Jag börjar njuta av att gå runt och vara tjock och ju mer det sparkas ju mer tycker jag om det. I början var det mest besvärligt eftersom halsbrännan var så jobbig, men jag har visst vant mig även vid det. Det är nästan så att jag vill stoppa upp tiden lite nu, det går nästan för fort...

Folk frågar mig om det inte är tungt nu? Tungt? Njä, så vill jag nog inte kalla det. Jag har en stadig kropp med bra muskler så just tyngden berör mig inte så mycket. Men fogarna på kvällarna är inte fina. Jag går som om jag skitit på mig och jag måste fan skratta lite åt mig själv, hahaha! Johan tycker att jag börjat vagga mig fram ibland, så är det kanske, jag märker det inte själv, men vackert är det säkert inte...

Semesterbilderna har jag inte fått in i datorn än. Jag somnar för snabbt på kvällarna helt enkelt. Trött som en gnu. Men om jag kommer hem lite tidigare en kväll här i det närmsta så ska jag se om det inte kan bli några härliga och varma semesterbilder.

Snart är det förresten dax för ultraljud nr2. Spännande och lite nervöst. Har inte fått någon tid än, men det lär väl snart dimpa ner i brevlådan.

Här har vi åter igen en bild från UL nr1. Det sägs att det är UL nr1 som är intressantast att gå på då man ser hela ungen då, denna gången kommer man som ovan begripa sig lite mindre på vilken kroppsdel det är man ser. Nåväl, inte vet jag, men det lär jag ju märka snart.

Tack för mig så länge!  

Ska fördjupa mig lite i min senaste flygning. Den flygning som jag genomförde helt medvetandes. Jag minns inte precis hur många år sedan sist jag flög utan att medicinera och droga ner mig, men uppskattningsvis 5-6 år sedan. Denna gången hade jag inget val eftersom jag var/är gravid. Resan i sig gick inte heller att komma undan eftersom det var jag som bokat det långt innan och vi var 17 man som skulle åka tillsammans. Det fanns ingen utväg, det var bara att gilla läget och göra det bästa av det.

Jag bävade för tanken på att flyga, och så klart blev det ännu värre när jag insåg att jag inte skulle kunna droga mig. Jag insåg att det måste lösas. Som märkbart gravid kunde jag inte gärna få synliga panikattacker och ställa till med en scen på planet/vänthallen. Något var jag tvungen att göra. Jag googlade på mitt lilla problem och efter att ha sållat bort många alternativ som inte passade mig så slutade det till sist med att boken jag tidigare skrivit så mycket om kom att bli min bibel, min trygghet och min lösning.

Jag läste 2/3 av boken hemma. Jag läste ENDAST när jag kände för det, det skulle inte kännas som ett tvång utan jag var tvungen att vara 100% mottaglig för innehållet. Jag är inte en djuping, en sån som tänker och reflekterar över allt, som tar allt seriöst och jag ser mig själv inte som någon med fantasi och särskilt spirituell är jag definitivt inte. Allt med mental träning och sånt tjaffs har jag väldigt svårt för. Jag kan liksom inte fokusera och att fnittra åt andra som sysslar med sånt gör jag mer än gärna. Men det är så klart okunskap det handlar om och att jag själv aldrig nått mitt inre på det viset, jag har aldrig haft varken anledning eller verktyg för att ge mig in i något sådant.

Jag läste boken steg för steg i min takt. Den beskriver allt jag känner och tänker. Jag är inte ensam om mina tankar, jag är inte unik i mina katastroftankar och det går att göra något åt. Efter denna flygresan har jag insett att det går att flyga utan panik, ångest, matvägran och total instängdhet i sig själv. Jag lyckades leva som alla andra trots flygresan som lurade runt hörnet.

I vanliga fall är jag inte människa dagen innan en flygresa. Jag äter inget, dricker inget, magen är i totalt uppror, det går inte att prata med mig, jag är smått apatisk, fryser, skakar, gråter, får panikattacker... Det finns ingen ände på den listan, jag kan göra den hur lång som helst.

Men denna gången var det annorlunda. När vi skulle resa iväg var jag på kalas dagen innan och jag uppförde mig helt normalt och jag kände mig helt normal. Jag blev själv förvånad. Vid något enstaka tillfälle kom det en och annan katastroftanke, men jag använde mig av den andningsteknik jag lärt mig och tänkte sedan två positiva tankar istället.

När vi satt och väntade på bording började jag gå lite djupare in i mig själv, blev lite hängig och lite mindre social, men det kändes ändå ok. Det var som att jag stängde av en stund och fokuserade på andning och positivt tänkande. Flygningen gick helt suveränt. Det var till och med trevligt att flyga och maten som serverades åt jag med aptit. Jag hade boken i mitt handbagage så att när jag kände att jag behövde lite extra trygghet så tog jag upp boken och läste några sidor.

Flygningen hem gick precis lika bra om inte ännu bättre. Innan avresa var jag helt oberörd, jag shoppade till och med i Tax Free affärerna. Magen var lugn och inte en enda katastroftanke närmade sig.

Väl på planet gick allt också bra. Det finns dock en sak jag måste jobba vidare på. Ni vet när planet stiger så gör den det lite i etapper. Man stiger sen planar piloten planet lite och då liksom trycks man ner i stolen. Vet ni vad jag menar. Den känslan är obehaglig och det är helt beroende på hur piloten flyger och hur mycket det känns. På ditresan kände jag det knappt alls, men på hemresan var det lite läskigare. Det känns liksom som att jag vill börja klättra ur stolen och handsvetten är ett faktum.

Men i övrigt gick det som på räls och jag är faktiskt oerhört stolt över mig själv. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver droga mig inför en flygning.

Eftersom Johan slapp bekymra sig för mig så ser han nu sin chans att börja planera Thailandsresan. Åhh, varför ska han ha så brottom?!

Jag är hemma på känd mark igen. Jag försökte intala mig själv inför hemresan från Tenneriffa att det ändå ska bli skönt att komma hem. Men denna gången har det varit kämpigt att komma in i rullorna och att åter skapa en vardag i Sverige. Semestern har varit på många vis fantastisk. Särskilt bra har kroppen mått. Ingen halsbränna så långt ögat kunnat nå och foglossningarna försvann efter nån dag. Otroligt vad bra jag mått. Dessutom har man sluppit klydda med en massa tjocka vinterkläder vilket har gjort livet som gravid betydligt enklare.

Nä, att komma hem var ingen höjdare alls. Halsbrännan är tillbaka med besked och fogarna tycker inte om kylan och den belastning som åter är tillbaka med tex stallsysslor. Någon som vill adoptera en shetlandsponny sisådär ett halvår frammåt? Funderar lite småseriöst på att lämna bort lillknodden ett tag så jag kommer undan lite stallsysslor som jag faktiskt egentligen inte riktigt orkar med just nu... Vi får väl se hur det blir framöver...

Nu är det lite väntan och renovering som ska ske. Grovkäket ska renoveras och fixas till inför bebisens ankomst så att min vardag som mamma kan fungera så smidigt som möjligt. Men det är ett projekt med renovering och jag ser inte alls fram emot det. Suck!

Här kommer lite bilder på Sune som moster tagit på honom i augusti 2012. En riktig snygging   

Tack och hej för denna gången.