Jag kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att livet kunde vara så här. Jag gråter ofta av ren och skär lycka.

Vi har kommit hem och vi har börjat vårt nya liv. Allt har förändrats. Tänk att just jag får vara med om detta.

Jag är verkligen inte vacker just nu, men jag bjuder på en bild ändå...
Sen den andra bilden kan man se en av Antons alla krumbukta ställningar, hihi!

Den 4/4-3013 kom vår fina, underbara och fantastiska son Anton Carl Wihlborg till världen.
Vi är naturligtvis oerhört lyckliga och stolta, en helt ny värld har öppnat sig.


Jag skriver mer en annan dag. Nu ska jag koncentrera mig på min familj och njuta fullt av det.

Idag på självaste påskafton var liten beräknad, men det händer inget till min besvikelse. Jag fick dock hunnit med en väldigt trevlig 50-års fest så det är jag ju glaf för.
Så här ser magen ut idag.

Jag hittade en riktigt fin trasmatta som får pryda den annars lite färglösa tvättstugan. Om man kan bli kär i en matta så har jag blivit det nu. Jag valde mellan den tjocka trasmattan (som fick följa med hem) och en annan otroligt häftig matta. Tyvärr tyckte Johan att den andra färgsprakande mattan var lite väl sprudlande. Jag älskade dem båda och jag är väldigt nöjd över att även Johan gillade en matta med färg...

Här kan ni se båda mattorna. Vilken gillade ni bäst?


Annars går jag här hemma och fortsätter vänta på bebis. Men h*n verkar inte stressa ut i världen trots att moren håller igång och gör så gott hon kan för att skynda på läget, men än så länge utan framgång som sagt.

Jag har nog snart allt packat och klart inför färden till Lund. Det saknas lite inneskor, toalettartiklar och lite mat till Johan. Meeeen, sen kommer vi till det dära med förlossningsbrevet som de vill man ska skriva. Hur ska jag veta hur jag vill ha det när jag inte varit med om detta innan? Jag vill kanske klara mig med värme, massage och lustgas. Men det kan ju oxå vara så att jag vill ha allt i smärtlindringsväg som jag kan få. Inte vet jag liksom, det får väl ge sig under tiden...? Nä, det dära brevet ligger här brevid mig, men jag kan verkligen inte förmå mig att skriva ett enda ord, kanske jag ångrar mig när det väl är dax att åka...

Jaja, vi får väl se hur det blir. Oavsett blir inget som man planerar har jag förstått...

Nu är det bara 6 dagar kvar till beräknad födelse. Inte klokt, nu är det max 3 veckor kvar tills bebis kommer. Förhoppningsvis kommer hen lite innan, men man vet aldrig, det är ju inte lönt att planerar för något iaf, man går här hemma och lever lite i ovissheten...

Igår jobbade jag min sista dag på ett tag. Gissa om jag blev glad för ägget jag fick. Massor med godis! !
Tina är ett godismonster så självklart delar jag med mig till henne.

Stallet gör sig redo för tillökning och har plockat fram stallvagnen till oss. Tänk vad bra jag har det    Nu saknas det bara en bebis också.

Idag jobbar jag sista dagen och det känns väldigt knepigt, men skönt. Det börjar bli för tungt att springa med hjälpmedel och flänga över hela kommunen. Det har dock varit skönt att kunna jobba så länge, den sociala kontakten är guld värd för mig.

Det sägs ju att graviditet inte är en sjukdom, så varför inte jobba in i det sista om man nu kan? Många ögonbryn har höjts då de hört att jag är beräknad till nästa vecka. Till och med chefen är imponerad, det krävs lite det kan jag säga, hihi!

Hej på er!

Jag lever trots dåligt bloggande. Det knallar på i sin lilla takt. Just nu tar jag tag i mina sista arbetsdagar på jobb och hoppas att liten inte tänker komma innan torsdag iaf. Efter det är det fritt fram.

Min omgivning har förändrats, alla är så väldigt omtänksamma. Jag behöver inte öppna dörrar själv, inte mocka, inte bära vatten, inte bära matkassen osv osv. Gubben där hemma har till och med hälsat på dammsugaren och gjorde en fin insats med denna i helgen. Tro mig, han gillar INTE dammsugaren annars...

Men snart är allt tillbaka till det normala då jag kan mocka och öppna dörrar själv, hahah!

Tänkas, det är bara några dagar kvar, helt obegripligt, jag kan inte tro det är sant. Jag har inte en aning om hur framtiden blir, det är fortfarande så overkligt alltihopa.

Kanske dax för en magbild igen, ska se om jag inte kan fixa det lite senare, den har ändrat skepnad och har sjunkit en hel del, därmed har även trycket på revbenen avtagit lite, väldigt skönt!

Hej på er så länge!