Jag har funderat länge på det här, om jag ska eller inte ska skriva om det här på bloggen eller på Facebook. Nu väljer jag att skriva om det här. Den största anledningen är att det är väldigt svårt att utesluta vissa delar ur ens liv när man skriver. I dagsläget upptar detta massor av min vardagstid och det påverkar mitt sätt att leva, att vara och att skriva.

Många vet redan såklart, ni som jag träffar live regelbundet, men ni andra, vem ni nu är, ska nu få veta att jag och Johan väntar vårt första barn. Lillskiten förväntas titta ut någon gång i slutet av mars 2013. Vi och många andra vet könet, men vissa vill behålla den spänningen till sen och därför kommer jag inte skriva något om det här.

Livet är en berg och dalbana för tillfället. Vilket ni kanske dessutom har märkt på de senaste inläggen här. Det sprutar liksom hormoner ur öronen på mig vissa dagar. När jag skulle klä mig varmt i söndags då vi skulle på Julskyltningen och insåg att jag knappt kom i några jeans alls längre så brast det liksom lite. Det är småsaker som plötsligt blir till stora saker för mig.

Ni tycker antagligen att jag är helt knäpp, att jag ska vara lycklig över en växande mage och se trångmålen som någon underbart. Men vet ni vad, det gör jag inte alls. Jag ser inte charmen i att bli enorm på köpet. Det finns redan så mycket jag måste sätta till sidan för att detta ska gå bra.

Jag är glad, Johan är glad. Ni får inte missuppfatta mig. Vi ser fram emot mars månad, men helvete vad tiden går långsamt. Och jag är bara lite smått överraskad över mina egna reaktioner.

Jag hade sett fram emot att springa här med magen i vädret, att få uppleva denna känslan, att vara lycklig över vad som komma skall. Jag är väldigt lycklig över att få chansen att uppleva detta, men faktiskt, jag trodde inte det skulle kosta kroppen och sinnet så mycket stryk som det faktiskt kommer göra/gör. Nackdelarna med själva graviditeten är för mig, vissa dagar, övermäktiga.

Visst är det "fint" med magen, MEN jag kommer inte i några kläder och de flesta mammakläderna är borttagna ur sortimentet i vanliga affärer såsom Lindex, Kappahl, Polarn o Pyret mfl. Hur lätt är det då att skaffa sig nya kläder då? Kläderna jag beställt på nätet dröjer, och när de väl kommit så passar de inte...

Jag når snart inte fötterna längre då magen tar emot. Var ska detta sluta?

Om jag, som igår behöver gå av mig lite frustration så får jag som tack ont i hela bäckenet istället. Antar att foglossningarna redan börjat?! Hur ska jag kunna hjälpa till med vinterns bestyr i stallet? Gå med hästarna när det är halt och stor mage... Att släpa på vattenkannor i hög snömodd? Jag känner mig redan nu helt värdelös och jävligt ynklig. Jag är van att klara mig själv, att bära själv, att slita på saker själv. Men snart är man helt hjälpberoende för fan. Ingen situation jag uppskattar alls.

Jag försöker vara aktiv, men folk glor snett på mig. RIDER du fortfarande?! Ja vad fan ska jag göra? Lägga mig i soffan och vänta tills det blir mars? Mitt liv, mina val, OKEY?! Jag är vuxen och vet vilka risker som finns, ge er!

Inköpslistan, detta eviga dilemma. För det första, hur i hela friden ska du veta vad som behövs till en bebis om du inte varit med tidigare? Vissa tycker ju då helt enkelt att man ska köpa allt för vara på den säkra sidan. Jag är av en helt annan åsikt. Jag har köpt på loppis för billiga pengar. Jag har varit på GeKås Ullared och införskaffat mig det JAG tycker är nödvändigt. Ärligt talat, en mjukdel till skötbordet är väl helt okey, men sen finns det en uppsjö med tillbehör till denna. Tex. specialsydd handduk som kan fästas med gummiband runt som man kan ta av och tvätta. I min värld räcker det med en handduk, jag har ju massor med handdukar, varför kan inte det funka lika bra?

Så fortsätter det om och om igen med alla saker inom babyvärlden. För viss är vårt älskade barn som vi satt till världen värd bara det mesta och bästa...? Vi som konsumenter borde tänka om och tänka rätt.

Att vara ständigt kissenödig hör till vardagen. Det hoppas och sparkars ideligen. Så är det och jag lever med det, men att alltid veta var det finns en toalett trodde jag tillhörde den lite äldre generationens problem. Nu ingår även jag i kategorin "toalettletare".

Magmusklerna separerar och kommer antagligen aldrig bli de samma igen. Underbart. Jag som hade dåliga magmuskler innan, nu lär jag väl aldrig mer gå upprätt igen.

Pattarna ska vi inte snacka om. En pattahållare i rätt storlek finns inte att få tag i, inte i en vanlig affär i alla fall. Och jag tänker inte ge flera hundra kronor för något som ska användas en så kort period.

Likaså är det med vinterjacka. Ska jag behöva inhandla en vinterjacka för över 1000:- för 2 månaders användning? Nä, det gör jag bara inte. Kanske kan jag använda Johans gamla GULA skidjacka från tidigt 80-tal, jag kommer bli jättefin i den, eller hur!

Ridbyxorna börjar bli jävligt små om magen. Jag får väl vara glad att vintern kom så Sune fick lite ofrivillig vintervila... Rida i jeans är ingen höjdare, men blir jag tvungen så får det bli så. Mammaridbyxor för 2000:- blir det INTE i alla fall (ja, det finns faktiskt ett par mammaridbyxor på marknaden).

Roliga saker såsom att köra coola racingbilar, rida nya hästar, hoppa, tolka, åka vattenruschkana på vattenland, köra fyrhjuling lite halvvilt, dra till med en stadig fylla osv osv... Ja ni förstår vart jag vill komma va? Man får lägga massor med roliga saker på hyllan just nu. Jag är kanske inte vuxen nog för detta än? Jag har kanske inte lekt av mig tillräckligt? Att stå vid sidan av och glo på när andra lever loppan är inte min grej, men jag har inget val.

Resa på semester, att flyga i 7:e månaden. Ja, så är det och så blir det, oavsett vad andra tycker och tänker. Jag har lyssnat in vad alla sagt om detta, men jag har gjort mitt val. Jag tänker flyga under förutsättningar att allt är bra med mig och lillskiten. Självklart åker jag inte om läkarna säger till mig att det är högst olämpligt.

Halsbrännan har jag redan skrivit om i tidigare inlägg så den skippar vi för denna gången.

Sova på mage som är en ställning som ger mig maximal ro i sängen ibland är idag helt omöjlig att utföra av förklarliga skäl. Därmed sover jag mer oroligt, vilket aldrig har hänt innan, jag brukar sova som en stock...

Den ständiga frågan - Hur mår du?

Bra så klart, jag är väl inte sjuk? Eller? Jag ser en stor skillnad på att vara sjuk och vara gravid. Om jag varit sjuk hade jag inte varit på jobb, men åkommor kan jag ha ändå, men det måste man väl inte fråga om hela tiden? Jag vet att folk vill vara omtänksamma och bry sig, men tänk er själva att få samma fråga 15gånger om dagen...

Magen har blivit en allmänt turistattraktion. Både kul och mindre kul det dära. Okända människor får gärna hålla händerna borta, oavsett om jag är gravid eller ej. Kända folk får klappa och känna så mycket de vill. Jag ser dock inte tjusningen med att känna på någons tjocka mage?! Varför kom ni inte innan och klämde och kände på magen?! Hahahah! Men men, det är fritt fram, för er jag känner.

Gången. Ja, ni vet, det dära gångmönstret som man är van vid börjar tyna bort och ersättas av ett vaggande och haltande beroende på var smärtan sitter just denna dagen. Vackert, man känner sig så kvinnlig, sexig och fantastisk. NOT!

Jag tror inte det finns en enda som läser detta som uppfattar inlägget om min första (och enda?) graviditet som positiv. Jag kan undra varför man ska finmåla allt med graviditet så mycket. Jag tror helt ärligt inte det är många som bara går runt och njuter av att vara stor och otymplig och som sedan ska avslutas i en smärtupplevelse utöver det vanliga. Frågan är varför ingen vågar skriva om det? Någonstans har jag skymtat skriverier om graviditetens nackdelar, men oftast har dessa skrivits i efterhand och under själva graviditeten skrivs bara det fina och det underbara.

Nu tror säkert vissa att jag fallit in i en djup depression. Nä, så medveten är jag att det vet jag att jag inte har. Jag känner bara att dessa åsikterna måste ut, hur mycket det än strider mot vanligt hyffs i min situation. Jag älskar redan lillskiten och det är en spännande tid vi har framför oss! Men allt den orsakar utöver lyckan kunde man väl fått slippa ändå?

Så fort jag har en negativ åsikt om graviditeten så blir jag tillsagd att det bara är tillfälligt och att jag snart är tillbaka som jag var förut. Jag är ganska tveksam till detta. Men jag lovar att skriva om det i ett uppföljningsinlägg någon gång i slutet av sommaren 2013. Vi får väl se vem som har rätt och tror ni jag lyckats uppnå mitt mål att faktiskt själv tävla Sune minst en gång under sommaren 2013? Om inte så lär jag falla in i den dära depressionen ändå...

Allt är skrivet med glimten i ögat. Och just nu kanske det är hormonerna som spökar till det lite extra, att jag blir lite extra taggad. Men nånstans är detta min verklighet ändå. Tro nu inte att detta är väldens grej, att jag på något vis är olycklig, ledsen eller något annat konstigt. Tvärt om, jag är väl så lycklig man kan bli, allt är nytt och framtiden är oviss, men jag ser fram emot vad som komma skall.

 Avslutar dagens inlägg med en ultraljudsbild. Att gå på sitt första ultraljud är en häsftig och obeskrivlig händelse. En av få positiva saker med graviditeten. Då föll det faktiskt en liten tår. Jag trodde knappt själv mina reaktion, jag som aldrig blir blödig... Tänk som man förändras.

Idag är är vi inne i v23+5 (dvs det har gått 23 veckor och 5 dagar). I och med detta är det 115 dagar kvar tills lillskiten ska titta ut. 5% föds på sin utsatta dag så jag har inga förhoppningar om att den dagen blir dagen D, men det vore ju synd om lillskiten ska bli ett aprilskämt. Jag är ju iofs född fredagen den 13:e...

Herrejisses vilket inlägg. Jaja, så kan det bli. Tack för mig!

 

Gunilla :O)

6 december 2012 10:37

Hejsan svejsan!

Där kom den - bomben - vilket jag läst mellan raderna en längre tid förstås :O) Brukar titta in på din blogg då o då!! Man känner ju igen sig liksom - varit gravid x 2 ju och håller med dig det är minsann ingen dans på rosor att gå där med magen i vädret för jämnan (känns det som) o mot slutet känns det minsann som både magen och underredet ska ramla ner på backen :O) Ja, man kan skratta åt det nu i efterhand men i stundens allvar känner man sig som ett kassaskåp som har svårt att sätta på sig skorna för att kistan är i vägen, hehe. Men visst är det juvligt när knodden kommer ut, eller nja inte under tiden men när bebisen väl är ute menar jag då :O)

Stort grattis du kommer bli en fantastisk mamma!!! Tack för lånet av dojjan, jag kommer förbi med den en dag och så lämnar jag det begagnade täcket också. Har en krans med glitter o sånt på som jag gärna vill ge dig som tack för lånet av dojjan - vad skulle jag gjort utan den - den var hur bra som helst!! Jag lämnar kransen när jag lämnar dojjan - är du i stallet varje kväll??

Ha de gott kära du!!

Stora kramar gunilla

 

Kristin

6 december 2012 14:01

Hej Gunilla! Inte trodde jag att du va här inne o läste, vad kul! Vad härligt att det är mer än jag som känner såhär. Då är man inte så ensam om sina mindre underbara tankar om sin graviditet som man först trodde.

Jag är i stallet i princip varje kväll, du är så välkommen ut. Härligt att dojjan gjorde nytta! Jag ser fram emot den årliga glittrande kransen, wiii!! Dina kransar pryder alltid min ytterdörr så fint.
Kram på dig, vi ses i stallet!

 

Hennie

6 december 2012 19:48

Har alltid gillat din ärlighet!! Kämpa på...

 

Kristin

6 december 2012 21:10

Om det är den Hennie jag tror det är så blev jag smått förvånad om jag ska vara ärlig. Och ärlig é jag ju alltid ;-)

 

Hennie

6 december 2012 21:20

Du tror rätt :)
Roligt att du skriver!!

 

Anna

12 december 2012 20:06

Rid så länge du känner att det fungerar för dig, min fd granne red till dagen innan hennes lille tittade ut, alla tjatade att hon skulle sluta men hon tyckte som du, varför sluta leva bara för att man väntar barn ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...