Jag arbetar som bekant med äldre människor varje dag, jag ser ensamma öden och jag lider med många äldre som blivit isolerade i sina liv. Trots detta har jag själv en innerligt dålig kontakt med min egen gamla mormor. Jag tänker ofta att jag är för dålig på att höra av mig. Jag kör aldrig in på den dära fikan jag ideligen blir bjuden på eller välkomnar henne hem till mitt.

Jag har inte tid sägs det. Jag bor för långt bort. Jag har mitt liv och mina dagliga åtaganden och på helgen ska jag göra allt det jag annars inte hinner eller så ska jag ta hand om mig själv och min samborelation lite extra.

Mitt dåliga samvete är så påtagligt. Den dagen mormor lämnar jordelivet så vet jag att jag kommer ångra att jag inte tog mig mer tid. För det är precis det det handlar om - att ta sig tid NU, inte sen för då är det kanske för sent.

Jag kan inte skylla på att mormor är förvirrad och inte har behållning av att träffa mig. Jag har den förmånen att ha en mormor som är glasklar och har erfarenheter som jag själv aldrig kommer få.

Men det ser ut som att saker och ting förändras. Sedan mormor fick reda på att jag var gravid så har telefonerna gått varma. Det blir långa samtal. Jag tar mig tid, jag vill ge min tid till mormor. Jag skänker henne en tanke i de stunder jag får tid över och då ringer jag. I gengäld får jag ju så mycket, så mycket tacksamhet över att man hört av sig. Egentligen är det jag som ska vara tacksam som faktiskt har en klok mormor att ringa till, en mormor som bryr sig och som förstår.

Varför tog det 30år för mig att inse värdet av att ha en mormor att ringa till? Jag hoppas kunna träffa mormor mer då jag ska gå hemma med bebis ett år.

Trots fingrar med artros så stickar mormor en tröja till vår bebbe. Det kommer bli så fin och jag kommer vårda den tröjan mer än något annat...

Snart, någon gång i mitteln på Januari ska vi resa till Tenneriffa med en stor del av släkten. Det kommer bli en oförglömlig resa. Det kommer antagligen ske en hel del massa bus under den veckan, ingen kommer gå säkert, hahahha!!

Inför resan börjar naturligtvis redan nu bekymra mig för själva flygningen. Ni vet mesen här, hon som tar allt så allvarligt, hon som inte kan släppa kontrollen till någon annan, säskilt inte till någon hon inte känner eller träffat, dvs flygkaptenen i detta fallet.

Jag har börjat på att läsa min bok igen. Det är otroligt bra. Undrar om jag inte ska ta den med mig på planet. Den är som ett litet uppslagsverk för oss flygrädda, den tar upp precis det jag tänker och känner. Jag som trodde jag var ensam om mina paranoida och orealistiska tankar. Men som vanligt är jag inte alls ensam om mina egendomliga tankar och funderingar.

När jag läser denna boken känner jag mig tryggare. Jag får en inblick i flygbranschen som jag saknat. En kunskap och en förståelse för sådant jag varit orolig för. Detta är en bok jag stormgillar och det är en bok jag kommer läsa mer än en gång i mitt liv. Jag tycker om böcker som är skrivna av egna erfarenheter och inte bara vad statistiken säger.

Tex skriver Mia om turbulens. Att det finns olika typer av turbulens, att det flesta kan undvikas innan, att man kan se dem på radar. Det har heller ALDRIG hänt att ett flygplan krachat på grund av turbulens! Planets vingar kan röra sig upp och ner 6m utan att det är farligt för planet. 

Jag kan med andra ord slappna av och inte bli stel som en pinne med handsvett och kallsvettning varje gång det skakar lite i planet.