Jag har vid ett par tillfällen länkat till Kristians blogg. Nu måste jag bara göra det igen.

Jag läser hans senaste inlägg, jag förstår honom även om jag tycker det är ett väldigt intimt och djupt inlägg. Jag förvånas över hans styrka att skriva om det. Trots att kroppen förbereder sig på döden så finns vissa basala behov kvar någonstans och varför inte skriva om den stora biten av ens liv när han skriver om alla andra känslor och behov? Att skriva om det föbjudna är ändå lite speciellt..

Jag själv skulle inte skriva ett sådant inlägg, man vet inte vem som läser ens blogg egentligen, men i detta fallet handlar det faktiskt mest om vem som man faktiskt vet läser bloggen. Jag funderade genom hela hans text på om inte hans mamma läser bloggen, jag fick mitt svar i sista meningen och tro mig om jag säger att jag skrattade till regält mitt i all bedrövelse som Kristian skriver om. Ta er tid att läsa inlägget!

HÄR har ni länken till Kristians lite speciella inlägg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...