Ja idag är det exakt ett år sedan jag blev sparkad i ansiktet. Det har varit ett ganska jobbigt år om man tänker på nackens funktion. Nacken påverkar mig tidvis ganska mycket. Den har en svaghet som gör att om jag inte är försiktig så är jag tillbaka på ruta ett. Jag har frikort hos primärvården och det är jag glad för, annars hade jag varit fattig vid detta laget...

Nu ska jag börja slåss med försäkringsbolagen. Jag rekommenderas att få ett avslut, att "göra upp" med de två bolagen jag har anmält min skada till. Andra tycker att jag ska ha ärendet öppet, OM något mer händer i framtiden. Men vad gör inte det med mitt inre? Att få ett avslut känns mest lockande, att få det ur världen och inte behöva tänka mer på det. Kanske blir det så att man tänker extra på hur nacken faktiskt känns... Nä, att få ett avslut och lämna det bakom mig hade nog kännts bäst för mig själv, även om det kanske inte är smartast...

Men det största ärret av alltihopa har satt sig i själen. Det påverkar mig uppenbarligen mer än jag tidigare trott. Jag är mer försiktig vid hämtning av häst i hage, jag kan rent av tveka att gå in till en häst som stressar i hagen när det är dax att gå in. Nja, det känns inte bra. Jag vill inte bli sparkad eller skadad fler gånger. Jag lär inte ha samma tur två gånger. Nästa gång kan sparken ta ännu mer illa, min nacke klarar nog inte fler sparkar och olyckor.

Frågan är vad detta egentligen innebär. Tanken har helt klart slagit mig att jag ska sluta med hästar, att ge upp och ge efter för den rädsla jag uppenbarligen känner ibland. Jag är inte rädd för hästen i sig, men jag är så jävla rädd att nacken ska få mer stryk. Ingen kan svara på vad vad ytterliggare ett trauma för nacken kan innebära. Men ingen kan lova att jag kan bli förlamad, att mina svaga kotor och diskar går sönder.

Är hästintresset värt detta? Är det lämpligt att ha en häst som blir stressad och skärrad i hagen då hon inte kommer in bland de första? Bör en sådan häst ha en matte som mig? Varken jag eller hon blir trygg av det...

Bör jag ha en unghäst som behöver all trygghet den kan få? Jag jag stå emot, är kroppen stark nog om Sune bråkar? I vilka lägen tar jag ett steg bakåt när jag egentligen borde ta två steg frammåt och ta striden? Vad kan skapas av allt detta?

Men det första steget just nu är att erkänna min rädsla, att inse att jag har ett problem. Frågan är hur jag ska lösa det, fightas och leva med risken eller ge upp och skona nacken...?!

Nä, jag lär aldrig sluta helt med häst, men just nu känner jag att lille Calle hade räckt länge för mig...

Nåväl, nu ska jag strax bege mig till stallet, Blomsi och Tickan ska få nya dojjor idag. Hade velat åka till ridhuset, paddocken har sagt upp sig och åkern känns inte lämplig just nu. Ridhuset hägrar! Vi får väl se vad det blir...

Chisan