...vem man egentligen är... Ja, vem är jag, vad gör jag och varför? Vad finns det för mening med allt man gör och inte gör.

Hur hamnade jag just här? Är det såhär livet ser ut? Vad händer i framtiden, hur pass mycket kan jag egentligen påverka livet?

Många gånger undrar jag om det egentligen är JAG som styr mitt eget liv. Arbeta som arbetsterapeut, är jag verkligen ämnad för det? Ska jag gå som vikarie hela livet eller är jag ämnad att göra något annat? Har länge kämpat för en fast tjänsi i Höörs kommun, men ska jag jobba kommunalt hela livet, ska jag tillhöra inventarierna snart? 

Ska jag bo där jag gör, i en annan människas dröm eller är det faktiskt min dröm oxå? Är det min egen dröm jag lever eller é det så att jag blev inkastad för snabbt och bara accepterat läget som det är? Är det här jag vill leva och bo? Är det med dessa människorna jag har runt mig som jag vill leva med? Ska jag snällt hålla mig kvar vid dagens verklighet, i den trygghet jag knappt känner av...

Trygghet, vad är det? Är det i trygghet man vill leva, eller är det då vardagen fort blir grå och trist?

Varfifrån kommer alla tankar? Jag vet inte, de flög på mig och jag är helt enkelt tvungen att skriva av mig för att se om tviveln på mig själv och min vardag försvinner av sig själv...

Har jag inte allt jag vill ha? Om inte, vad saknas? Hur ska jag kunna ta reda på det? Ska man rota i saker om man egentligen inte är säker på att de är fel? Man kanske inte ska göra problem eller ickeproblem större än vad de är...?

Vem är jag, hur é jag, varför é jag? Har andra den uppfattningen om mig som jag önskar? Hur vill jag bli uppfattad, ja, det vet jag knappt själv.

För tillfället uppfattas jag nog mest som halvknäpp och vilsen, själv vet jag inte hur jag uppfattar mig själv för tillfället. Avtrubbad och halvdöd kanske? Torr och trist, humorlös och intetsägande...?

Varför tvivlar jag, har jag en bra anledning? Ibland får vi väl alla en släng av exictentiella tankar, men varför? Ska jag gå vidare eller ska jag stanna och fundera vidare? Ska jag ändra något, vad ska jag ändra, behöver jag ändra något eller har jag det ganska bra som jag har det?

Jag vill vara vild och galen som förr, men jag har nog snörjt in mig i en verklighet där jag har för många åtaganden och måsten. Man kan säga att man egentligen inte har måsten, men jag har har faktiskt många måsten. Jag har skapat måsten via jobbet, hästarna och sambon.

Jag måste gå till jobbet varje morgon, jag måste se anständig ut, jag måste sköta mig och ibland förtränga känslor för att verka som en reko medarbetare.

Jag måste mocka och se till att hästarna har det bra. Jag måste motionera och ta hand om dem, de förlitar sig på mig, bara på mig...

Jag måste visa hänsyn till sambon, jag måste komma hem varje dag och visa min kärlek. Jag måste visa min ömhet för att hålla lågan brinnande.

Men é det inte just detta som är en bra vardag? Jag har en underbar sambo, underbara hästar som jag drömmt om hela livet och tak över huvudet... Varför skulle jag behöva tvivla på livet? Kan man inte bara få vara nöjd när man ändå nått dit jag en gång ville. Men var det verkligen hit jag ville eller var det bara en "svenssondröm" som jag trodde skulle passa mig?

Jag vill färga håret rosa igen, jag vill ta på mig skinnjackan med döskalle, jag vill festa livet ur mig, jag vill göra galna saker, men jag känner mig låst i en vardag som inte tillåter detta. Jag é trött och orkar inte göra uppror, varför é jag trött? Motionerar jag för lite, jag väger för mycket, äter fel, men jag har många måsten och stressen gör sig ständigt påminnd varje dag, eller é jag kanske sjuk? Varför skulle jag vara sjuk? Det é nog helt enkelt så att jag missköter mig själv så pass att jag orsakar min trötthet helt på egen hand...

Jag kan inte skylla på någon, jag kan bara se till mig själv, det é bara jag själv som kan ändra på saker och ting. Frågan é bara, ska jag ändra på något?!

Jag vill ta en paus från livet, kan man göra det? Inte en paus i form av semester, en paus från livet, det känns omöjligt...

Men idag är det Fars Dag och det é honom jag ska lägga dagens energi på. Jag har en far och det é jag oerhört tacksam för, det är inte alla som har det. Jag är en av de lyckligt lottade i just det avseendet...

//

Chisan

 

jeanette

8 november 2009 12:30

Kunde inte sagt det bättre själv. hade jag kunnat hade jag kopierat och lagt in den i min egen blogg. Jag vet hur det är o känna så, inte alls kul. Men du ska veta att jag tycker mycket om dig och du ska defenitivt INTE ändra dig!!

Kram kram

 

Åsa

8 november 2009 20:20

Det här är första gången jag verkligen känt att det skiljer 16 år mellan oss. Lilla vän, det är så här att bli vuxen och alla går nog igenom det. Men jag lovar, det går över. Och hur klyschigt det än låter så är gräset inte grönare på andra sidan (fast frågar du Calle så håller han nog inte med...). Man kan inte ha allt och man kan inte göra allt, man måste välja och när man har valt så får man slå sej till ro med det och inte hålla på att grubbla på hur det hade varit om man gjort ett annorlunda val för det finns alltid ett OM överallt.

Men självklart så kan du byta jobb, vidareutbilda dej eller nåt. Och du kan färga håret rosa och köpa en skinnjacka med döskallar på...

Stor kram från en gammal vis kvinna!

http://dotse.bloggplatsen.se

 

Tina

9 november 2009 08:27

Känner vi inte alla så här någon gång? Visst funderar man (iallafall jag)..ibland grubblar man så man undrar om man inte hör hemma på en sluten psykiatrisk avdelning. Men när jag kommer fram till vad det egentligen är jag saknar så är det inte försent att få/skaffa det. Den där gården jag drömmer om, hästarna, jobbet osv osv ...Man måste fortsätta sträva mot det man vill ha..& du ..vem är det som brukar påminna mig om att vara tacksam för det jag har här och nu!!:-) & jag är tacksam för allt och allting runtomkring mig..men jag ser mer fram emot den nya tiden än jag saknar den gamla. Självklart känns det ibland som om man bara står still o trampar o inte kommer vidare och undrar om det verkligen ska vara så här? Men det ska vara så här för det är bra !!

Ser fram emot att se dig i rosa hår, det skulle verkligen lysa upp lite nu i kommande vintertid.

Kram kram från din yra vän :-)

 

me

9 november 2009 17:43

HEJ. Det lät tungt. många allvarsamma ord. Hoppas du kände dig bättre sedan du skrivit av dig. Du är en go tös som ska ha rosa hår om du vill. KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har gått två hela år sen vår påg kom till vår värld. Det har varit två omtumlande och fantastiska år. Vi älskar honom så oändligt mycket! Grattis Carl Anton Hälge Wihlborg på din 2-årsdag! ...

   Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag tänker på Sune. Han är det finaste i hästväg man kan ha, men ibland, vissa dagar, ja då undrar jag fanimaj hur det funkar i hjärnkontoret på honom. Här om dagen skenade han med mig, ja på ...

Fifan säger jag bara. Ja denna helgen har varit jobbig, jag har inte varit så sjuk på 15år. Lilleman började bli hängig redan i onsdags, jag bestämde mig för att bli hemma med honom på torsdagen. Det va tur det för sen blev han allt sämre. På fredage...

Aldså jefhlar vilket fint väder vi blev välsignade med igår! Kära tider, man blir ju på så gott humör! Brorsan, hans son och våran mormor kom på besök. Vi tog givetvis tillfället i akt och gav oss ut på en långpromenad för att tanka lite energi. ...

Det som hände på dagislämningen igår satt i hårdare än vad det faktiskt brukar göra. Konstig känsla liksom. Jag hade ett snack med en av förskolelärarna om att jag gärna vill att just HON tar emot Anton när vi kommer på morgonen, även om hon tillhör ...