Egentligen skulle jag skrivit en massa kuliga saker här idag, men så blir det inte, jag har annat att berätta och skriva av mig...

Det é måndag och jag é ledig som vanligt. På måndagar bokar jag in saker såsom tex hovslagare. Idag va en sån dag. Billbo, Calle och Hot Shot skulle få nya skor.

Jag va i stallet vid 8-tiden och tog in Billbo och Calle. Dessa två var först ut. Allt gick som vanligt helt utan komplikationer. Efter en stund gick jag ut för att hämta Hot Shot, han skulle få komma in en stund innan för att i lugn och ro få kissa och kolla läget.

Väl hans tur började vi med framhovarna. Hot Shot é ganska lugn och uppför sig ordentligt. Efter en liten diskussion med hovis bestämmer vi oss för att även sko honom bak eftersom han faktiskt ömmar lite när jag rider. Han tycker helt enkelt det é lite oskönt (ja jag vet, inget bra ord) när vi rider i skogen. Markerna runt om är ganska steniga och därav behovet av bakskor.

Sagt och gjort, vi påbörjar bakskoning, Hot Shot står ganska bra i början. Efter en stund börjar han bli lite rastlös, men uppför sig ganska ok ändå.

Hovis jobba på så gott han kan så det ska bli klart fort.

Hot Shot lyckas dock med att trampa av sig ena skon redan under tiden. Underbart, suck! Hovis sa att det va den snabbaste tappskon han varit med om...

Proceduren fortsätter, hovis jobbar på och snart é han klar med båda bakskorna. Han ska bara ta en sista kik på hoven så allt blivit bra. DÅ, helt utan förvarning så tar Hot Shot ett kliv rakt in i hovslagarlådan!!! Jag skriker NEEEJ, hästjävel! Hur é det möjligt? Jag känner ångesten komma, ser blodet rinna... Alla möjliga och omöjliga tankar hinner fara genom skallen på mig, hur gick det med senan (!), hur lång konvalecens blir det nu, ska han stå i boxvila, vem ska stå med honom inna, han kan ju inte stå inne ensam... Inte nu igen, jag skulle ju rida idag.... FAN!

Min underbara dumma, dumma häst...

Hovis blir blek, han som annars é ganska stöddig. Har jag förbandsmaterial? Tror mitt é slut, använde allt mitt till knäskadan. Anette letar, hovis letar, jag yrar rundor. Jag é uppgiven, ledsen, arg och förtvivlad... Varför? Jag orkar inte mer, jag vill ju bara rida lite...

Anette och hovis kommer med förbandsmaterial. Jag slänger mig ner vid benet för att börja linda, måste få stopp på blodflödet. Hovis håller ett framben, Anette håller i grimman. Jag bli arg, hästen står inte still, han lyssnar och står någerlunda stilla tills jag slarvigt slängt på bandaget... Gråter, känner mig uppgiven och förbannad, jag förstår inte... Pulsen é hög, hjärtat bankar, ångest...

Jag leder honom till sin box. Han kissar omedelbart. Förmodligen därför han inte kunde stå stilla på slutet. Kommer vi någonsin få bukt med hans kissevanor? Jag som förberedde så väl för honom, så han kunde kissa innan...

Följer hovis ut, betalar och får en ny tid... Uppmanas att ringa veterinär, men min plan va ingen annan... Jag chansar inte... Hovis rullar iväg, jag kastar mig på ciggpaketet, jag gråter, är ensam, ringer Johan, ringer Åsa...

Får tag i veterinär Kalle, han kunde komma om en timme. Jag är hundvakt mitt i all kaos. Inser att jag kommer få vara kvar i stallet några timmar till, hundarna måste ha mat, jag hinner inte köra och handla. Kollar i kylen i fikarummet, en viss Åsa har köpt sardinder på konserv, tur för oss. Lägger det i två skålar, tro det eller ej men det passade baconpaketen (hundarna) perfekt i smaken.

Jag é hungrig, men det får vänta, jag måste städa, hästarna é törstiga. Jag kan inte tänka, ser bara värsta senariot framför mig... Hur kunde det bli så här??

Kommer på att jag faktiskt tog med soppa till stallet. Någon visste redan innan att jag skulle bli långvarig i stallet idag. Värmer lite soppa, slänger den i mig, hinner knappt känna smaken, bryr mig inte, måste bara få lite mat i magen...

Kalle kommer, han é lugn, jag é virrig, stressad och förmodligen en ganska jobbig kund. Han river mycket försiktigt upp mitt hemska förband. Han tittar på mig och undrar var såret är...??

Jag har visst lyckats få fliken så bra på plats att det knappt syns. Det börjar blöda, vi diskuterar om vi ska låta fliken sitta och hoppas att det inte är en senskada, isf blir han halt om någon dag. Vi é nyfikna, Kalle hämtar pincett och ficklampa. Hot Shot é inte riktigt lika tillmötesgående längre. Han får en lugnande spruta och brems. Åsa kommer, vitklädd...

Jag yrar, försöker förstå, men när Kalle snabbt fått lyft på skinnfliken ser han omedelbart att skadan är ytlig, ingen senskada i sikte!!! Stenen släpper från hjärtat, kryss i taket!!! Jag é glad, otroligt glad. Kan knappt förstå, jag som trodde detta va slutet, eller vad trodde jag, jag vet knappt...

Övertygar Kalle om att inte få boxvila eller sjukhage, han säger motvilligt att ja han kan gå ut, men lite senare idag...

Kalle får ingen medalj i bandagelindning, men slutresultatet blir ändå bra. Sätter in honom i boxen, betalar för mig och tackar för hans insats.

Måste röka, måste ringa, måste kissa baconpaketen, måste fixa vatten i nya gräshagen, måste handla...

Fixar med allt och kör till affären, gör sådana vardagliga saker, men i ett töcken, vet knappt vad jag handlar... Telefonen ringer, Johan efterlyser mig, han é redan hemma... Kollar klockan, jag har varit i stallet 10.5 timmar...

Något bra kom från denna dagen:

En bild från imorse, Calle häst va inte morgonpigg...

Fy sjutton, imorgon bär det av för att inköpa mer förbandsmaterial... Men nu é jag helt slut i planeten, måste sova, orkar inte mer idag...

//

Chisan