Jag é ju helkass på att blogga nuförtiden. Jag vill blogga, men orkar inte. Dessutom vet jag precis vad jag ska skriva om, men bilderna som jag vill ha till inlägget kommer ju aldrig in i datorn. Varför kan inte bilderna bara hoppa in i datorn själv? I dagsläget ska jag först ladda batteriet i kameran, sen ställa om datumen (datum och tid försvinner och måste ställas om varje gång man tar ut batteriet för att ladda det), leta upp kamerasladden, koppla ihopa kamera och dator, låta datorn leva sitt eget liv en stund, seeeen kan jag ladda in bilderna. När bilderna sedan väl är i datorn ska jag logga in på bloggen för att sedan även här ladda upp bilderna, vilket ibland kan ta en hel evighet.

Ja, jag vet, alla får göra på samma vis, det är antagligen lika omständigt för alla, men om man inte känner för det just den stunden då jag har tid, ja då blir det liksom inte av. Skärpning på mig, kanske jag får det gjort ikväll, om jag orkar efter att ha skördat, sått nytt, skördat djuren, tagit emot gåvor, skickat nya gåvor och fertilizerat vännernas grödor. När jag väl gjort detta på min egen farm, ja, då ska jag logga in på Johans och göra samma sak där... Ja, ni fårstår att mina kvällar är fullspäckade va?! Hahahaha, jävla farmville, vad skulle jag där och göra, nu é jag ju helt fast, typiskt. Kan man kanske arrandera ut sin farm till någon?

Mina tankar har åter börjat snurra. Jag vill verkligen göra något annat i mitt liv. Arbetsterapeut var nog inget för mig, jag har redan tröttnat. Eller något för mig var det kanske, men det känns som jag åtminstånde skulle vilja göra något annat för en stund. Vad tänkte jag när jag sökte den linjen, minns att det lät intressant, att det handlade om aktivitetstänk, men inte stod det något om att sitta vid datorn 85% av tiden. Det é verkligen sorgligt hur lite tid vi har till våra patienter, det är journalföring och möten som prioriteras. Varför plugga till arbetsterapeut om om man bara ska sitta i möten hela tiden, skittrist. Jag lär mig inget på mötena, det är bara intern information som surrar, egentligen helt meningslöst för min del. Varje morgon är det möte, varje tisdagsförmiddag, varannan onsdag eftermiddag. Detta är bara de mötena som är fasta, VARJE vecka. Ovanpå detta kommer arbetsplatsträffar, metodträffar, rehabträffar, möte med chefer, möte med hjälpmedelsföretaget, utbildningar i datasystem (som jag bara har nytta av på denna arbetsplatsen)... Jag kan göra listan hur lång som helst. Men även ni kan kanske se att tiden till patienter är knapphändig. Då undrar jag vad jag gör om dagarna som är vettigt? Det känns meningslöst. Ovanpå allt får man ingen uppskattning för det man ändå utför, allt pusslande för att få så mycket tid som möjligt till patienterna, för att få det att fungera även för dem...

Jag söker mig på andra håll, eller jag har iaf börjat kika på vad jag skulle kunna göra om dagarna som drar in lite pengar, mer än så berättar jag inte, man vet aldrig vem som läser bloggen. Hur lång tid det kommer ta, eller om jag kanske får sätta mig i skolbänken igen det återstår att se, men en förändring måste ske. Dessutom vill jag ha ett fast jobb, känna en trygghet. Men jag ser fram emot det, det kommer säkert bli roligt, jag har ju några månader på mig, minst! Får väl se om det blir något napp, annars trivs jag ju ypperligt med nuvarande arbetskamrater och stannar här så länge, men eftersom jag bara har vikariat för tillfället så öpnnar det fler dörrar och man kan lättare leta sig till annan sysselsättning. Jag kan ju inte förlita mig på att jag alltid kan stanna här i Höör på vikariat...

Nu till något helt annat. Igår va jag less på allt vad mockning hette. Sket i att mocka till Calle, tog ut Hot Shot och skrittade istället. Det va mörkt, snön låg och väderförhållandena var inte idealiska, särskilt inte utan broddar och snöskor på hästen. Men jag pallade inte helt enkelt, jag är less på mockning, inte på mockningen i säg, men att aldrig få något ut av mina pengaslukande hästar nu när vintern é här. Jag vill rida i huvudsak, inte mocka i huvudsak, det känns ganska meningslöst att betala dyra pengar för att få komma och mocka en gång om dagen... Nä, jag sadlade HS, tände i paddocken och asade en lite motvillig HS ut i paddocken. Han verkade inte motvilligt till att få göra något, men han gillar verkligen inte korna som vi måste passera, särskilt inte på kvällen när det é mörkt ute och tänt hos korna, då syns de ju bättre, LÄSKIGT!

Vi skrittade 30 minuter, han va till en början ordentligt på hugget, men lugnade sig efter en stund och skrittade sen helt avslappnat. Underbara häst, han é sååå mysig när han vill. Skönt va det att få komma upp på ryggen, helt oplanerat, red i jeans, men va sjutton gjorde det, jag fick en time out för en stund. Dessutom kom Johan sen, då slapp jag ju mocka till Calle oxå, hihi...

Snart kommer Sune, om några månader iaf. En åring, vad tänkte jag, hur ska jag klara det? Nog för att det é spännande, men jag har alltid sagt att jag aldrig ska ha så pass unga hästar. Ja, vi får helt enkelt hoppas att det går bra, tur jag har Kerstin och alla andra goa kompisar som även de sysslar med hästar, det är alltid ett extra stöd i ryggen när det knivar... Hujedamej, det känns som att skaffa barn, eller vad vet jag om det, men det känns som ett helt annat ansvar än med en häst som redan är hanterad och inriden. Jajaja, det ska säkert gå på något vis...

Jag får nog avsluta texten här, känns som jag skrivit en hel uppsats. Dessutom skrev jag ju aldrig om det jag skulle skriva om, men det beror ju som sagt på att bilderna inte är uppladdade, bättre lycka till imorgon...

//

Chisan